Ögon i kors

Jag är en människa som är väldigt målveten och tror att jag har varit det i hela mitt liv, har jag sagt att jag ska göra en sak så gör jag det också. Det som kanske är det farligaste är att jag inte kör i 50 på en väg som ska vara 100 utan jag kör i full speed bara för att man kan göra det, risken är att man kan krocka men jag har sagt att jag inte ska göra det den här gången.

Tro inte att jag inte tar paus för det gör jag men jag har sagt att jag ska bli klar så fort som möjligt med det som jag tagit mig ann.

Så mycket att göra men jag har även gjort en massa för att få fram så bra resultat som möjligt men som sagt var, det finns mycket kvar att göra innan allting är klart.

Att sitta framför en skärm under längre stunder och skriva rent är ingen dröm, ögona rinner efter antal timmar och hjärnan vill koka men det allra värsta är nog att ryggen ömmar då stolen inte alls är den som jag är van vid. Här är det viktigt med att materielet som man har är bra för att annars är risken stor för skador som kan bli permanenta.

Jag vet varje dag då jag kommer till min arbetsplats vad jag har att göra men jag vet aldrig vad jag inte behöver göra, i dag är det en sådan dag där mycket av det som jag skulle ha gjort fallit bort för att ingen är hemma, ingenting att göra åt utan bara tänka positivt.

Den tid som finns över får jag lägga på att bli klar med allting annat och det kan faktiskt vara skönt att stöka bort allt gammalt för att kunna jobba mera framåt med det som ska jobbas med.

Så här i dagens läge hoppas jag bara på att min chef inser vem jag är och hur mycket som jag har gjort för att verksamheten ska räta på sin krokiga rygg, kanske inse att jag är värd en hel del pengar och kanske kan ge mig någonting extra för den arbetsmoral som jag har, kanske ska man kalla det för lojalitet.

Dem sista två veckorna har jag suttit och läst och skrivit så att jag trott att ögona skulle fastna i korssteg, haft tur att jag kunnat bryta en stund för att fixera tillbaka blicken och räta på den ömmande ryggen för att inte bli borta igen.

Jag har det bra och trivs med det som jag gör men visst, lite långtråkigt kan det bli ibland då man är för det mesta helt själv.