Att känna besvikelse någon gång under sitt liv eller antal gånger är väl kanske det som vi människor får göra och får faktiskt leva med det och det kan jag ju köpa då man säger, jag säger det jag med. Att vi aldrig skulle känna eller uppleva besvikelse är väl inte normalt men man behöver inte få uppleva det ständigt?
Jag måste ju erkänna att jag tillhör dem som känner besvikelse väldigt ofta, i stort sett varje vecka och det tar hårt på mig för att tackla denna besvikelse är väldigt jobbigt och jag känner ju att det inte är någonting som jag alltid fixar.
Trots att man ständigt pratar om vad som är problemet så får jag bara känna besvikelse då man inte kan svara som det är utan bara svarar att allting är så bra trots att det inte är det.
Det är tungt att behöva få mejl om att saker händer och det bara för att man vill vara med i "gänget", jag frågar fortfarande vad i helvete det är för gäng?
I dagens läge har man inte råd att göra bort sig för då hamnar man på gatan och vem bryr sig om dem som ligger där? Inte stat eller kommun i alla fall för dem lägger inte hemlösa i sin statistik och det här bekymrar mig.
Att varje vecka bli besviken på att man inte kan fixa enkla saker är ingenting som jag orkar med i längden, det finns andra saker som jag har att lägga min kraft på men visst, om man vill ha det på det viset så går jag min väg långt ifrån allting för att slippa det hela. Det finns annat att känna i sitt liv än besvikelse och överlever gör man alltid på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar