Jag kan bara inse det, vi är rätt bortglömda här ute där vi bor faktiskt. Inte ett enda besök har det varit då barnen fyllt sina år och för min del så bryr jag mig inte speciellt kan jag ju säga men barnen känner sig ganska sårade över det hela.
Barnen har kusiner som blir uppvaktade vid varje födelsedag medan mina barn inte blir det och det här kan man ju finna väldigt lustigt men som jag säger till dem; skit i det, vi klarar oss ändå bra utan det hela.
Jag blir bara djupt besviken då man säger att man ska komma ut och fika vid födelsedagen men det har nu gått nästan tre månader och ingen har kommit ut och uppvaktat dem.
Man kan nog säga att det är en viss skillnad på oss alla i familjen faktiskt, en del ska ha allt medan andra inte ska ha någonting alls men jag är så van så.
Mina barn har lite det i sig att dem vant sig vid att bli svikna och veta att deras kusiner är mycket mera värda än vad dem själva är, jag tror bara att det här gör att dem blir mera härdade än vad andra barn är.
Jag kan ge mina barn det som dem behöver och förtjänar så att det som dem eventuellt skulle kunna få från släkten är ingenting värt.
Det som känns tungt är att mina barn känner sig väldigt bortglömda bara för att andra tycker att dem förtjänar mera än vad dem gör, man klarar inte ens av att gå och titta på deras matcher som dem spelar och där förlorar man mycket.
Det som jag kan säga så här rakt på sak är att man ska kanske glömma att barnen ska minnas eller vara goda kusiner den dagen då dem växer upp. Mina barn kommer inte att känna hat men dem kommer i varje fall att känna någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar