Tål mycket

Som människa tål man mycket men det finns gränser för vad man tål kan jag ju erkänna, beroende på vem man är och vad man har varit med om.

Jag har under hela mitt liv tålt mycket och jag har inte varit mycket för att gnälla utan bitit ihop och jobbat på både på jobbet och i hemmet, jag har inte mått dåligt av att jobba hårt för att få en framtid.

Jag ska inte alls gnälla på att jag haft ett dåligt liv för det har jag inte haft, haft ett ganska innehållsrikt liv kan jag erkänna att jag haft och träffat många fina människor. Det bara hände, allt som jag skulle ha sagt tidigare blev mitt fall... väggen bara fanns där utan att jag fattade det. Jag trodde bara att jag var trött på samma gamla saker men så var det inte, det blev bara för mycket och jag föll ned i det där svarta förbannade hålet.

Då jag föll så såg jag mitt liv passera i revy för jag trodde att jag skulle segna ner efter att ha fuskat med mat, rökt alldeles för mycket och inte sagt ett ord till någon om hur jag egentligen mådde där inne, nu kan jag säga er att jag mådde för djävligt under en längre tid... kanske hade jag sluppit allting om jag hade gjort tvärtom.

Det är så enkelt för andra att säga hur man ska göra men bara att inse en sak, vi är inte ett dugg lika varandra så hur andra skulle göra hjälper inte mig ett dugg men kanske har jag fått mig min läxa genom att försöka ta det lugnt.

Tji fick jag, tar det själv lugnt och vet hur mycket jag fixar men andra ser till att skapa ett problem för mig och jag fattar inte om man är dum eller om man bara skiter i att jag har pratat om mina begränsningar?

Jag tål fortfarande mycket men inte lika mycket som jag gjorde förr, jag var så naiv förr att jag bara trodde att man kunde jobba 16 timmar per dygn, skita i att äta ordentligt och ändå vara frisk. Jag trodde att om jag inte lyssnade på vad andra sade om mig skulle jag inte skadas men det stämde inte, jag skulle ha satt stopp för mycket förr.

Just nu kan jag tala om att jag mår en aningen dåligt för jag känner att jag är på väg mot det där hålet igen men jag kämpar emot, vad annars kan jag göra?

Jag märker det, det är svårt att lägga tid på sig själv för att må bra om andra skiter i hur man mår. Vi människor har glömt en sak totalt och det är att fråga hur vi mår och hur mycket vi klarar av från gång till gång... vi kan inte klara av hur mycket som helst och arbetar man oregelbunden tid så har man ännu mindre tid att se till att allt flyter på.

Jag klagar inte på mina tider men jag kan villigt erkänna att det inte är kul att behöva jobba ännu mera bara för att någon annan tycker det, jag har ju ändå ett problem med mitt hjärta och varit inne i det där snurrande hjulet av utbrändhet... dit jag känner att jag glider tillbaka till just nu.