Det är så jag kan beskriva det här som är på väg att ske för mig i mitt liv och för mig har det varit en sak som jag så länge förträngt men samtidigt längtat efter. Min dotter ska ta sitt och flytta till någonting eget och ja, vad ska jag säga som är van att ha henne hemma hela tiden förutom en del nätter hon sovit borta? Jag kan inte göra så mycket åt det faktiskt för hon måste få leva sitt egna liv och bevisa för både sig själv och mig att hon klarar av att leva ett liv utan sina föräldrar. Det är tungt just nu och jag bearbetar mina egna känslor för att det inte ska ta på mig för mycket eftersom jag är van att det finns barn hemma.
Min dotter är min dotter och just att det är en flicka tror jag kan göra det tuffare för visst lever det kvar i mig att en flicka är mera sårbar än en pojke. Ja, sonen bor inte heller hemma just nu men jag känner inte så stor ängslan över honom konstigt nog, reagerar bara på att han börjar tunna ut en del. Jodå, jag känner starkt för båda mina barn trots att det finns en del som har frågat mig om dem verkligen är så viktiga för mig och jag svarar bara att det är det viktigaste jag har i mitt liv.
Det jag känner just nu är enbart en vånda då jag upptäcker att mina barn inte är så beroende av mig och vill flyga ut ur boet till att skapa sitt egna bo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar