människor är inte alltid så vuxna som vi vill tro utan dem är som små barn som slåss i sandlådan om vilken färg på spade dem vill ha. Just det, när det kommer till kritan så är inte vuxna så långt från barnet i sinnet och kanske är för att dem längtar efter den där tiden som man kunde sitta där i sandlådan och kasta sand på varandra för att skipa rättvisa. När man kommit upp i ålder duger det inte att kasta sand utan då måste man kasta annat på varandra men lik förbannat påminner det om barn som bråkar, inte lika löjligt utan bara värre.
Vuxna är ganska komplicerade många gånger i många olika fall och det går inte riktigt att förklara det hela alla gånger. Då en vuxen blir vuxen fortsätter dem att prata med barn som barn och kan många gånger kränka dem med en massa konstiga saker, sedan säga att det är ju bara barn. Jaha, men visst har alla vuxna varit barn en gång i tiden eller har dem glömt det helt och hållet. Vuxna tar med sig en massa saker som vi kan tycka hör hemma hos barn som försöker hävda sig men kanske är det den där osäkerheten som aldrig släppt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar