En förlust!

Ingenting som jag förvånades över kan jag ju säga idag att laget fick stryk idag på planen, det emot Köping. Jag kunde inte åka med för att spana på matchen men jag missade ingenting som sagt var och har egentligen inte gjort det på många av deras matcher som jag INTE varit med på.

Det är mera vanligt att dem förlorar än att dem vinner och hur kul är det då?

Jag har gett upp det här med dotterns matcher för att det är inte det där fina spelet som jag efterlyser som dem spelar, alla spelar sitt egna lilla spel med sig själva. Helst ska man ju kunna passa till sig själv och göra dessa mål som alla vill göra, dottern skiter i om hon gör mål eller inte för det är det här med lagspelet som är viktigare för henne.

Små tigrar säger man att dessa tjejer är men dem låter inte som tigrar och kämpar inte som tigrar kan jag lugnt säga, dem är som små kattungar då det kommer till kritan, ger sig för fort och ibland kan man ju tro att dem har tagit siesta där på planen.

Det bär mig emot att säga det faktiskt, jag bryr mig inte om jag missar matcherna som dottern spelar för jag vet utgången i alla fall.

Nu har visserligen tjejen tagit sitt beslut och sagt att hon vill byta lag och jag förstår henne fullt, om man inte kan hälsa på henne utanför planen (då hon mött dem så hälsar man inte eller säger någonting fastän dem sitter i samma hörna som sargvakt) eller byta ord med henne ens på planen då dem tränar så finns det väl inget kvar att sträva efter i laget. Man kan ju tycka att tränarnas barn skulle föregå med gott exempel men så är det inte, man ska helst vara med i gänget eller bo på samma område som dem för att du ska kunna bli upptagen i deras gäng.

Ni läser faktiskt inte fel för det är så, dem gånger som jag finns med på träningarna så säger inte många någonting till henne, släpper inte in henne i gemenskapen utan buffar bort henne rätt fort och på matcherna så spelar man sitt egna spel kan jag ju säga. Det lagspel som min dotter vill spela finns inte och en del blir bara sura då hon säger til dem att dem måste jobba hem för att hjälpa henne, inte ett enda intresse finns det för att hjälpa sin egna back trots att det kommer både en och två spelare emot henne...

Inte lika behandlade

Visst är det väl så, alla blir inte lika behandlade inom sporten som man säger att man ska bli. Är du exempelvis tränardotter eller son så kan du egentligen göra som du vill eller bete dig som du vill och komma undan med detta.

Är du inte son eller dotter till en tränare så har du mera ögon på dig att du sköter dig för att kunna få bli uttagen till att spela en match.

Jag har suttit med nu länge och studerat det hela från läktarhåll och kan bara inse att även om du är borta från en massa träningar som dotter till tränare eller är nära släkt med dem så får du i alla fall spela medan andra blir bortpetade från den naturliga uttagningen. Spelar ingen roll om du är duktigare än alla andra faktiskt, du är inte den där som är med i gänget riktigt och aldrig heller kommer att blir det.

Man kan ju undra om det är så motiverande att träna hårt och se till att vara på alla träningar då man märker att man inte får den speltid som man vill ha och som man behöver.

Har man bara en sport så är det otroligt viktigt att man får sin speltid innan säsongen är över, jag kan inte tycka att man som barn ska behöva hålla på med flera sporter för att bara visa upp att man är villig att sporta. Det ska räcka mycket väl om man håller på med en sport och att man verkligen brinner för den.

Då det kommer erbjudande så ska det komma fram till laget som själva får ställa sig till hur enskilda spelare ställer sig till det, man kan inte bara vara tyst om det för då går många spelare miste om speltid som dem så väl behöver och vill.

Jag är glad att det kommit fram ett erbjudande så att dottern min kan få spela det spel som hon brinner för så, blir det som vi tror så kommer hon även att byta lag att spela med och inget som jag går emot. Det är så viktigt att intresset för det hon brinner för hålls i liv för att kunna avancera hela tiden till att bli bättre och bättre.

Kommande generation

Ibland undrar jag bara det, hur kommer det att bli för kommande generation?

Jag är född på sextiotalet och uppvuxen under en tid som var relativt lugn här i Sverige och i kanske hela världen. Med åren som har sprungit förbi så kan jag enbart inse att det är en grym värld vi lever i och den blir bara alltmera grym för våra barn som växer upp.

Våldet blir hårdare hela tiden och det sker fler mord i samhället och allt handlar om småpengar eller för att människan har blivit utbränd och detta leder till att en knäpp i skallen kommer...

Jag frågar mig ibland varför jag skaffade barn för? Jag skulle inte vilja vara barn i dagens tider för det är knappt så att jag vill vara vuxen heller då allt blir bara värre, man måste kämpa varje dag för att överleva i det här förbannade träsket som jag kan kalla det för ibland.

Man pratar om att alla människor har ett lika värde men jag bara skrattar åt det då det sitter en människa på en stol och säger att våra flyktingar som kommer hit får för lite betalt, vaddå betalt? Ingen som har sagt att dem ska komma och jag resonerar att man kanske ska tänka på sitt eget folk till att börja med innan man börjar ömka för dem som tar sig hit av olika anledningar.

Jag kan ju tycka att man ska hjälpa dessa flyktingar på plats i deras eget land för att dem ska kunna vara med och bygga upp sin egen stat och inte bara fly problemet på annan ort. Nu har vi en sådan välfärd om man kan kalla den för det så att vi ser till att alla får pengar, skolgång och mycket annat på våra egna barns bekostnad.

Det finns inga pengar för att få våra egna barn ska få den kunskap som dem ska ha, man lägger en massa pengar på saker som inte ligger vårt eget infödda folk i händerna.

Jag är inte rasist kan jag ju säga för att alla har rätten till ett skapligt liv men då jag ser att dem som kommer utifrån faktiskt har fler fördelar än vad jag själv har så kan jag bli en aning sur, jag har fått slitit som bara den för att få det jag har och många gånger blivit nekad det som jag har rätt till.

Man har som svensk kanske mycket att bli förbannad på då man ser att inte ens vår egen stat behandlar oss lika, som det var en som sade mig, det är inte vi svenskar som är rasister utan det är dem som kommer och använder sig av sitt språk i Sverige. Jag håller med om det, ska man vara i det svenska samhället så ska man tala svenska för det är inte jag som svensk som ska prata engelska eller lära mig en massa andra språk för att kunna göra mig förstådd.

Det här våldet som har ökat har en del i att vi har en så stor mängd folkslag i landet, alla känner sig trängda men fortfarande är det vi som är infödda som ska kunna få det vi behöver för att komma vidare. Vi som svenskar skulle aldrig kunna komma till Turkiet bland annat och kräva hemspråksundervisning i deras skola, dem skulle bara skratta åt oss.

Det är aldrig tillåtet att använda sig av våld för att man känner sig undanskuffad av samhället och får till svar att om du inte kan språket så får du inte arbetet, det är väl självklart att du måste kunna svenska för att kunna arbeta med människor och bland människor i vårt samhälle.

Det här med att kvotera in olika folkslag på olika platser köper jag inte alls, jag har svårt att förstå varför man ska försöka jämka in folkslag i regeringet exempelvis, det är dem som är duktigast som ska sitta där och inte spela någon roll vad man har för hudfärg.

Det får väl gå...

Jag har insett en sak och det är att mycket bättre för mig kommer det inte att bli faktiskt, spelar ingen roll vart jag än hamnar för det blir bara fel allting. Jag har suttit ett bra tag nu och tittat på det som jag har framför mig och dem som är dem riktiga förlorarna är just mina barn igen.

Det kommer at bli mycket kvällar för mig och det betyder att barnen kommer att vara utan sin pappa mycket igen. Jag kan ju börja undra om jag kan kallas för "pappa" eftersom jag knappt har tid att vara med dem?

Jag bara måste komma igång med att köra och öva för att få det där förbannade körkortet men just nu så har det varit en del saker som har gjort att jag inte kunnat, jag vill ju inte riskera en massa onödiga saker och därför har jag valt att inte köra.

Jag vet att jag måste öva på en del saker för att kunna köra vidare men det gäller då också att jag får med mig tanten i det hela, det är inte enkelt om man arbetar mycket kvällar och det är en massa andra saker som ska göras. Det är alltid någonting som blir lidandes av det hela då man arbetar som vi gör men en dag kanske det blir bättre, man kan alltid hoppas på det.

En sak som jag har kommit på är att jag kanske inte tycker att det är så kul att jobba så som jag gjorde förut för det tar så mycket kraft från mig. Att prata om hur en vanlig familj ska fungera törs jag inte ens göra för jag får bara en massa skumma svar att det privata livet ska inte påverka yrkeslivet men tvärtom så gör det ingenting, märkligt.

Om jag bara haft körkortet så hade jag kunnat fått bättre jobb som hade legat på dagtid men som alla vet så är dessa arbeten väldigt attraktiva för oss alla "normala".

Jag biter ihop och får göra det bästa av allting i dagens läge för man vet ju inte, kanske kan man vara med och förändra saker till det bättre faktiskt. Jag tänker inte ge upp utan jag ska bara sträva efter att jag ska göra ett bra arbete och på det viset kunna få ett annat arbete som passar mig bättre, jag vet ju vad jag skulle vilja göra men då måste man ha det där körkortet för det mesta.

Sommarsemestern!

Visst fan blir man orolig då man helt plötsligt ska börja diskutera om vem och när man ska ha semester. Jag har nu planerat en resa utomlands i 2 veckor men då helt plötsligt ska det strula för att den som jag ska arbeta med även hon har lagt in sin semester samtidigt som mig.

Jag har det där dilemmat att jag har min fruga arbetandes inom samma arbetsgivare och har en period som hon ska söka och som inte är en period att rucka för semester, skulle jag nu behöva byta period så försvinner resan med det och min semester med min familj blir bortblåst.

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga eller göra i det här läget för att jag har följt perioderna varje år just för att kunna ha fyra veckors semester med familjen varje år under sommaren, den enda tiden som vi kan vara en familj under någorlunda vettiga förhållanden.

Jag är bara så trött på att mina barn ska behöva få lida för att man valt att arbeta inom ett så sjukt område, man ska hjälpa andra för att själv hamna i en pissig situation som jag vill säga att det är det här.

Det kan jag lova er att jag säger till mina barn, välj aldrig att arbeta inom sjukvård för det är dåligt betalt och det är inte alls du som väljer hur du ska arbeta eller någonting annat. Det är enbart din arbetsgivare som tjänar på att du blir sjuk för dem suger ur allt som du har i din kropp för att därefter inte ta sitt ansvar för det hela.

 

Inte mycket mera

Hur jag ska arbeta och vart jag ska arbeta kan jag inte alls svara på, man har bara sagt att jag ska göra drygt 80 % av min tid på ett ställe och därefter kunna arbeta på ett till ställe då det behövs men mera vet jag inte. Jag kan inte svara på dessa frågor som jag har fått för jag har inte fått mer svar än vad jag kan ge, det enda som jag kan svara på är att jag är rätt snurrig själv av att inte veta...

Jag tycker kanske inte att det är så enkelt att komma tillbaka efter en frånvaro både som sjuk och efter att ha prövat annat arbeta kan jag ju bara säga, det är mest virrigt och jag finns inte med i systemen sedan jag återvände men kanske som det ska vara men då ska jag väl ha lön för den tid som jag arbetar eller?

För att veta hur man ska arbeta och vart man ska arbeta så måste man ha ett schema att gå efter kan jag ju tycka men då ingen ger en information så kan man inte själv veta.

I tre veckor så går jag schemalös så som jag ser det men jag ska göra 18,5 timmar dem två första veckorna för att därefter göra 37 den sista veckan men hur jag ska få ihop det kan jag inte svara på då jag inte ens har en fast arbetsplats, känner mig bara trött redan första dagen på 50 %.

En blir man orolig då man inte vet om anmälan gått till F-kassan som ska betala ut ersättning då man inte ska göra den på egen hand utan det är arbetsgivaren som ska sköta den anmälan? Jag vet inte ut eller in egentligen just nu men jag får väl skicka en massa meddelande så får vi se om det behagar sig att svara på mina frågor och hur jag ska lösa det.

Det som kanske känns värst är att systemet för arbetade timmar och lön hänger ihop, det är en samkörning som ser vilka timmar jag gjort, vilken OB jag gjort och sedan ska jag få pengarna i kuvertet men utan att ha tillgång till det systemet så existerar jag inte speciellt mycket...

Innebandy helg!

Det blev bara en massa innebandy denna helgen igen men det är snart över för denna säsong, bara 8 matcher och två cuper kvar och därefter är det uppehåll ett tag. Jag ska inte klaga för jag gillar innebandy och det har dem senaste åren blivit en del av mitt liv att vara med på träningar och matcher, den enda sport som jag lagt ned tid på att följa i olika serieklasser.

Den serieklass som jag följer verkligen är den som mina barn spelar i och det går bra för dem båda i spelet men visst finns det upp nedgångar med jämna mellanrum men då är jag på dem, det är första och främst innebandyn som ska prioriteras.

Jag ser mig inte som en tvingande förälder i barnens idrottande men jag säger att om dem vill komma längre än vad jag gjort så ska dem se till att fullfölja sitt spelande och kanske göra sig ett namn.

Jag har själv prövat på idrott men tappade rätt fort intresset då jag inte alls hade den där starka peppningen hemifrån om att fortsätta, har man inte sina föräldrar med sig så är det svårt att fortsätta sitt idrottande.

Dotterns match blev inställd igår emot Skogsgymnastiken på grund av sjukdomar i bortalaget men det hindrade inte att grabben fick spela sin match emot Orresta på bortaplan. En returmatch emot ett bättre lag som vissa sade men jag som var med på den förra höll inte med.

Grabbens lag har mött en del lag som är klassade som bra men har vunnit dem nästan allihopa både hemma och borta.

Mot Orresta blev resultatet 1 - 17 borta.

 

Dagens match gick av stapeln hemma i Klöverhallen emot Fagersta, Per-Ols. Det är ett konstigt namn på ett lag men det är klassat som ett av dem bättre lagen i serien kan jag ju säga så att det skulle nu bli kul att få se hur dem klarade av att möta VIB på bortaplanen denna söndag.

Det var en perfekt dag för att åka moppe till Klövern, solen stod på himlen och gav en lite värmande luft samtidigt som det bet i skinnet då man var ute för länge vid vattnet.

Klockan 17.00 satte matchen igång och det spelades på hög nivå, grabben fick spela höger forward under två perioder och fick trycka in ett mål stenhårt med den nya klubban. Att se det här var helt underbart, han kan om han bara vill och det var som att han hade blivit taggad av gårdagens match och skulle visa ännu mera att han kan. Trots en viss trötthet så kämpade han emot den och vann många pluspoäng av sina tränare och lagkamrater då han faktiskt har kämpat sig upp till samma position som övriga, utan att spela fotboll eller hockey.

Mot Per-Ols blev resultatet 15 - 2 hemma.

Viktigast i livet!

Vi som människor har olika prioriteringar här i livet om vad som är viktigast. Här gäller det verkligen att veta vad som är viktigast av allting kan man lugnt säga, det är så lätt att det blir fel val och som kan påverka resterande liv.

Arbete; Visst kan man prioritera sitt arbete i livet men då är frågan vad det är man får välja bort istället. Vi har ju sett hur det kan gå på den familjära sidan då man väljer att arbetet är det viktigaste i livet, man vill avancera men det har som sagt var sitt pris och det ett högt pris bara för att man ska nå toppen i yrkeslivet.

Pengar; Man kan prioritera att ha mycket pengar eller i alla fall tjäna så mycket pengar som helst men det har sitt pris det med. Väljer man att arbeta mycket för att få pengar så offrar man det familjära bara för att inse att det går inte att köpa allting i världen med dessa pengar som egentligen inte gör någon lyckligare.

Väljer man att kanske spela mycket för att på så sätt få en massa pengar så har ju det sitt pris med, man måste arbeta för att få sitt spelande gå ihop men ändå inte vinna pengar.

Vi vet att man måste ha pengar för att överleva men utan dessa så är man bara en död människa som kanske får hålla på medbrottsligheter för att överleva.

Familjen; Man kan prioritera att vara med sin familj så mycket som möjligt och då kanske man får stå tillbaka i sin karriär i yrkeslivet, vara som dem flesta andra fattiga och utan en chans att komma så långt i livet.

Kanske kan man säga att utan sin familj så är man ingenting, man blir bortglömd som människa om man inte har en familj som för vidare arvet efter en.

Man kan räkna upp mycket som man kan prioritera men vad som är rätt eller fel kan jag inte alls svara på då jag själv har svårt att prioritera många gånger.

Frisk kropp, sjuk i skallen!

Jag kan faktiskt skoja om det hela då det är så till en viss del. Jag är fullt frisk kroppsligt enligt alla tester, inte ens ett enda fel på blodet och det är ju helt otroligt med tanke på hur jag har behandlat och misskött mig genom alla dessa år.

45 år gammal med en aning för tung kropp men ändå i väldigt bra kondition och det får jag väl tacka för...

Det var alltså inte kroppen som var mitt största problem utan det var i skallen det satt i, gick in i väggen bara för att jag hade så höga krav och har en ideologi/filosofi som är så olik alla andras runt mig som gjorde att jag blev sjuk.

Just nu så slår det i vänstra örat på mig som ett segel i vinden, kanske har jag en segelbåt där inne som är på ett stormigt hav och kanske är det ett hav istället för hjärna där inne. Aha, där har vi förklaringen till varför han är som han är kanske ni tänker men se det så här, jag har aldrig sagt att jag är en ängel för det kommer jag aldrig att bli och vill inte heller.

Mitt liv har varit som sagt en evig kamp för att komma någon vart och kanske kan man se det på olika vis, kanske har jag ingenstans kommit eller så har jag kommit långt.

Jag vet i alla fall nu hur det är att vara lite borta i skallen, vara lite annorlunda än alla andra men jag är även fast i en frisk kropp trots det här med mitt hjärta och visst känner jag av det ibland men jag gör som jag brukat göra, nonchalerar dessa stickningar för att kunna leva vidare med det så kallade liv jag har.

Stressade människor!

Det finns en sak som jag inte alls gillar och det är stressade människor för att då kan jag gå till mig själv, det blir så fel då man pratar med någon som är så stressad och som det verkligen hörs på dem. Jag har lärt mig min egna läxa över att vara stressad så man inte vet riktigt vad man ska säga eller vad man ska göra av sig själv... det är som rena rama döden själv.

Jag har börjat trappa ned i mitt liv med stress men visst kan jag fortfarande känna stress men det ger mig bara en massa ångest och det är inte heller en sak som jag vill ha i mitt liv för där påverkas verkligen mitt hjärta.

Det är lika bra att ta det lugnt för att slippa en massa problem med tryck och en massa andra saker och jag hoppas verkligen att andra tar till sig det jag säger, jag som varit i det dilemmat vet vad jag pratar om. Varit borta i tre månader för att komma tillbaka i cirka 8 veckor för att sedan rasa tillbaka för att få börja om från början, inte alls kul.

Varför jag tar upp detta är för att jag pratade med en person som jag ska möta nästa vecka för att börja ny arbetsplats. Tyckte precis som att hon var stressad men jag vet mycket väl att vissa kan låta stressade utan att vara det men kanske var detta en ny sak, det ska komma en invand gammal personal som ska börja jobba, det kan vara stressande.

Skit i samma egentligen om andra är stressade, jag ska försöka att inte dras med in i det hela för det fixar jag inte alls i dagens läge, måste alltid hålla huvudet kallt så jag klarar av livet lite längre.

Det börjar kännas vår!

Ja, det är väl så, det är på väg att gå mot varmare tider här hemma i det kalla Sverige och det finns väl ingen som tackar nej till en sommar i det ljuva landet. Jag för egen del tycker det ska bli skönt med att det blir sommar och hoppas på att värmen kommer till oss då leder och många andra problem försvinner så gott med värmen.

Att vara hemma hela sommaren i Sverige kommer jag inte att vara då det är för dyrt med att ha semester i mitt eget hemland, jag flyr ett tag utomlands faktiskt.

Det är till att börja räkna ned inför sommaren och den stundande semestern som jag ska få det här året också. Det är alldeles för långt mellan semestrarna kan jag ju säga men det är ju det att man måste anpassa sig till vad för period man har och vad tanten har för period.

Jag har fått frågan förr om vi verkligen ska ha semester tillsammans för att skulle vi inte ha det så skulle barnen slippa vara på fritidsverksamhet men det låter en aning långsökt eller?

Är man en familj så ska man givetvis vara tillsammans under 4 - 5 veckor och inte vara isär som kanske många väljer att vara, jag är en familjefar några år till och det är för mig viktigt att få vara en familj under den korta tid man faktiskt är ledig tillsammans.

En annan sak man ska ha med sig i sin skalle är att livet inte är evigt så det gäller att ta vara på tiden som man har med sina barn, en dag flyger dem ur boet för att skapa sig sitt egna bo med en egen familj.

Jag ser fram emot då den sista kylan drar undan landet och man kan sätta på sig lite mindre kläder, hoppas bara att det blir så för vi vet ju hur en svensk sommar kan vara, kort och intensiv.

Den svenska sommaren är som en fis, skön så länge den varar och hur man än gör så kan man inte dra ut på den.

Utklassning igen!

Idag var det match igen för grabben Max och emot ett lag i 01 serien, alltså ett år äldre men det bekymrar mig inte alls då dem har mötts tidigare två gånger på bortaplan. Vid deras möten så har Köping fått stryk med tvåsiffrigt och idag var det ingenting att vänta sig ett tvåsiffrigt resultat heller kan jag ju säga.

Lite onödigt att se den här matchen eller i alla fall spela den kan man tycka ibland men det kan även vara kul att se om Köping har lärt sig av sina gamla misstag och tränat på dem inför det här mötet.

I VIB var inte alla ordinarie spelare med då det är hockeyturnering för en del av killarna, just det, en del av killarna spelar både hockey och fotboll vid sidan av innebandy så kanske blir det inte samma spel idag som det ibland kan vara.

Nu är vi mera på jämnhöjd i laget kan man tycka men tyvärr är det inte på det viset heller då dessa grabbar i det här VIB-laget faktiskt är riktigt duktiga. Skjuter man emot mål så går dem på mål i 95 % av fallen och resterande 5 % räddas eller stryker tätt förbi buren.

Det blev en match som faktiskt man kan kalla för intressant för att den här gången så var det ett tuffare spel från båda sidor, det blev lite mera kämpande av bollen, till och med ishockeyliraren fick jobba som ett djur och gjorde sina misstag ute på planen. Det som bara är synd då det är sådana här matcher är att den tränare som mest gnäller och tjatar om att han tränar i hockey och fotboll inte är med, det är som att innebandy bara är en bisport för honom, dem som inte spelar någonting annat är inte så mycket att ha.

Nu fick bollspelarna och den som et spelar innebandy visa att dem faktiskt kan spela en bra match utan dessa hockeylirarna som alltid höjs emot skyarna.

Jag är jättenöjd över min grabb som spelade den innebandy som han ska spela och som han kan spela, en tuff stil där det ska vara närkontakt av första graden, inte låta spelarna komma undan honom och alltid bara kämpa emot tröttheten.

Jag har ju sagt det, det ska smaka blod i munnen för att då vet man att man har gett allt av sig själv i kampen om bollen och just nu visar grabben upp det för mig att han klarar av det kravet från min sida.

Tyvärr säger jag bara, en månad kvar drygt och därefter är säsongen över för innebandy och vi får vänta till i augusti med att börja spela igen...

Kanske ska skriva ut resultatet av dagens match, 16 - 4 till VIB emot Köping.

Matcher idag!

Lördag och det betyder att det är innebandy som gäller den här dagen, faktiskt två matcher med barnens deltagande igen efter sjukdomar och andra skador. Jag har laddat min kamera med batteri och nu ska jag få mina bilder av matcher så som jag vill för är det någonting som jag har så är det matchbilder från innebandy.

Första matchen står klockan 11.15 för tjejen min, laget som ska mötas är Sala Silverstaden, ett lag som man mött med många olika resultat under den här säsongen men med RIBK som det starkare laget om jag får säga det.

Under den här säsongen kan man kanske säga att lagen runt om i Västmanland visat upp en anda som inte är av denna värld, fula ord och ett spel som kanske inte alla gånger är så snyggt faktiskt men jag säger bara till mina barn att visa dem vilka som är starkast.

Ska det spelas så ska det spelas och då ska man ge igen med samma mynt och det blev kanske inte så mycket idag då d inte heller behövdes alla gånger men spelet var snyggt som genomfördes. En del saker som inte var så jättebra men man höll motståndaren utanför zonen rätt effektivt då man samlat ihop sig efter första period, vad resultatet blev i denna match? 5 - 0 till RIBK så skönt att det blev en segermatch igen...

Match två för dagen står mellan RSK - VIB, grabben i VIB men spel emot sitt gamla lag och det gör det mera speciellt. Redan ett möte har skett och det blev vinst i den matchen men kanske inget stor spel från hans sida så jag bara hoppas på att han tar igen det denna match för att han verkligen ska få visa att han utvecklats kraftigt under bara en säsong inom VIB.

Spänd är man som pappa till grabben som ska möta sitt gamla lag i en returmatch på mindre än en månad så nu får vi se hur det går.

Yes, man är hemma efter den stora prestigematchen som varit klockan 17.15 på Kristiansborgshallen mellan RSK och VIB och den slutade som jag trodde, seger med 4 - 11.

Resultatet blev större denna gång så bara att hänga en segerkrans runt halsen på killarna i VIB som verkligen kan spela spelet med bravur. Det är så att man känner en tår längs kinden efter dessa matcher som spelas, för att man ska veta hur bra det här laget är så ska det kanske nämnas att man har vunnit alla matcher i sin årskull och förlorat en match i årskull 01 där man även spelar.

Visst gjorde man en del individuella misstag på spelplanen men man reparerade skadorna med en gång och fortsatte sitt storspel som blev ett nederlag för RSK.

Det är så att man kan tycka synd om RSK som knappt vinner en match som dem spelar i men man ska inte anklaga killarna för detta, det är som vi alla vet att ett oklart ledarskap gör att man blir den som förlorar i längden.

Jag saluterar VIB pojkar 02 Svart för deras enorma spel och för att jag får så fina bilder av deras spel.

Det var den dagen!

En rätt tidig morgon för mig men jag var ju inte tvungen inte att kliva upp men förr eller senare måste jag ta mig upp för att komma igång som jag ska göra. Det första som jag gjorde var att ta denna eviga medicinen som jag alltid kommer att få äta så som det låter, låt det vara på det viset tänker jag bara och trallar vidare med mitt liv.

Visst är det tungt just nu för jag vet just aldrig hur mina dagar ska bli men ett bra tecken på en bra dag är då dagen börjar bra, det kan då tänkas bli en bra dag resten av dagen.

Så som det såg ut tidigt på morgonen så skulle det här bli en dag och visst blev det, en vacker sol steg upp på himlen och gav oss frusna onda själar lite lyster in i våra arma kroppar. Det kan inte bara varit jag som längtade efter ljuset för sanningen är ju den att ljuset gör oss mera levande på något vis.

Ett inbokat möte idag med mina chefer, ska åka för att höra vad dem har att säga men jag sätter inte upp några större negativa eller positiva tankar just nu för det är inget som jag orkar med. Jag får försöka med att alltid se det positiva i allting trots att det är som att bli sparkad i skrevet många gånger, som sagt så har jag svårt att lita på andra människor och definitivt på myndighetsmänniskor.

Yes, mötet är över och ganska nöjd känner jag mig över det. Jag ska inte tillbaka till Släggan utan ska till Solberga, det spelar mig ingen roll bara jag får ett lugnare tempo. Kanske kan det hela bli bra i slutänden så som jag känner för jag slipper dessa ständiga journätter som jag har så svårt med.

För min del betyder min hälsa mest av allt så jag kan få uppleva några till matcher i innebandy där mina barn spelar...

Det finns chefer!

Jag kan inte neka till att det bara finns chefer som verkligen bryr sig om sina anställda och verkligen lyssnar på dem, det finns samtidigt alldeles för många chefer som inte alls bryr sig om sina anställda utan man ser bara till en massa resultat och pengar.

Jag kan bara tycka att det är tragiskt om man bara ska se till resultat och pengar för att glömma bort den här människan i botten, det är just det man gör i många fall och inget som jag vill vara delaktig i.

Att inte ha kunna ha fokus på både sina anställda och dem man ska serva kan jag inte alls förstå för att då den anställda inte mår bra så mår inte kunden bra, kanske har jag fel men jag tror inte alls det. För att en verksamhet ska kunna fungera så måste alla delar vara samkörda, samkörda på alla tänkbara sätt där man som anställd blir sedd av sin chef inte bara som en arbetstagare som inte är värd så mycket.

Ja, jag vet att arbetsgivaren ordnar mycket olika aktiviteter åt sina anställda men jag för egen del kan ju tala om att det är inte det som intresserar mig, jag anser fortfarande att det är mera värdefullt att få höra att man gör ett bra jobb.

Ett lovord ska inte skickas i ett massutskick utan ska tas med den som det gäller för att annars tar jag mig inte till det, det känns ganska falskt om man berömmer alla rakt över för vi är väl inte dumma i skallen heller, det finns ingen chef som tycker att alla gör ett bra jobb.

Idag har jag varit och träffat en fantastisk chef inom Daglig verksamhet, den omtanke som hon ger åt sina anställda känns helt fantastisk kan jag ju säga. För andra gången i hela mitt liv träffar jag ytterligare en chef som är mänsklig och verkligen vill att man ska ha det bra och må bra i sitt liv för att det ska fungera på alla fronter. Nästan så en tår kan börja rinna längs min kind då jag tänker på dem varma ord som mötte mig från henne idag på det snabba mötet jag hade med henne.

Jag har fortfarande tron på att chefer kan förändra sig till att bli lite mera mjuka och öppna i sitt sinne för hur deras personal mår, skita i att ge en massa gåvor som man egentligen inte alls behöver och istället säga eller skriva vad dem tycker om ens arbete. Kanske är inte det värt så mycket för alla men jag tror nog att det är det som dem flesta vill höra eller läsa om sin själva.

En nöjd medarbetare ger 100 % av sig om man blir stärkt i sin roll som medarbetare och inte ses som en bit skräp som kan bytas ut när som helst.

Vi ska ju inte bara prata om dem bra cheferna som jag träffat utan kanske ska nämna någonting av dem sämre cheferna. En som jag alltid minns och kommer att förmodligen att tycka lika illa om i hela mitt liv är den chef som vägrade ta emot en anmälan om hotelser emot mig, menade på att det var mitt egna fel. Den chefen som menade på att så fort det var någonting som var hotande eller fel så var det jag som lockade fram det, vilket skitsnack kan jag säga.

En annan chef som jag träffat och som jag inte ger mycket för är denna som var så konflikträdd så att hon inte vågade att göra någonting i en kamp, det var lättare att säga ja eller nej till olika inköp men vilken idiot kan inte göra det i en sådan position?

En ny dag igen

Återigen vaknar man upp till en ny dag som kanske har någonting värdefullt med sig men man kan aldrig veta i förväg, det är en annan som har skyldighet att fylla upp alla dagar och att komma på vad dessa ska fyllas med är inte alltid det enklaste kan jag ju erkänna.

Just nu har jag ganska svårt med att ta mig för saker att göra då jag blir så fort trött igen av att först komma på vad jag ska göra och därefter utföra sakerna jag kommer på, därför valt för det mesta att inte planera i förväg.

Jag som har varit en person som alltid planerat långt i förväg är det här någonting som jag inte alls är van vid kan jag erkänna, det blir som en panik för mig då saker kommer över mig i sista minuten.

Jag har snart nu varit hemma under en vecka för det gamla bekymret sedan i höstas och det är jobbigt att vara hemma men det tre gånger värre att vara ute bland andra människor i stora massor, det tar emot och jag blir yr och får en viss svårighet i att få luft så det är jobbigt men jag kämpar vidare.

Jag är inte den som ger upp en kamp för att det här är en kamp som kan komma bli lång och om jag inte kämpar vidare och det är någonting som jag kommer att göra, jag vill bara tillbaka till det gamla liv som jag hade tidigare och ingenting annat.

Mitt vänstra öra är inte bra, bara fladdrar där inne som ett segel i en storm och vad kan det bero på egentligen? Kanske har man en sjö där inne i skallen och det verkligen är en segelbåt som är ute i en storm, en bra utfyllnad i en tom skalle kanske?

Matsoland!

Jag har skapat mig ett eget litet rike på grund av att jag är så trött på det riket som jag finns i, jag anser inte att det ska finnas någon som skriker ut att vi har demokrati men som inte alls följer detta. Ingen ska behöva styras av någon som står i samma position då det är så en konflikt startar för att sedan bli ett fullbordat krig, ska man ha en styrande så ska den personen inte finnas med i ledet nära eller klaras av att slickas till underkastelse.

I en demokratisk stat så är alla med och bestämmer över hur det ska styras och vi säger att vi lever i en demokrati, ingenting som jag håller med om. På våra arbetsplatser är vi inte heller demokratiska hur vi än försöker intala oss det.

Om det finns någon som man inte gillar så upptas denne inte av den demokratiska andan för att få komma till tals eller så väntar man på att personen är borta för att få igenom sina egna beslut.

I mitt rike är alla jämnbördiga och finns ingenting som kan göra någon annan mindre värd än vad jag själv är. Alla är med och anpassar staten till det som den är för att ingen ska behöva känna sig utanför, människor som är utanför är inte bra att ha i en stat där man vill ha lugn och ro och slippa konflikter ständigt.

I Matsoland finns inga lagar eller regler för det behövs inga så länge det inte finns någon som bryter emot det alla vi vill ha, lugn och ro och en flykt från det bedrövliga som sker runt oss i världen. Finns ingen människa som klarar av att leva i den värld där vi finns men vi är bara tvungna till att vara i den, varför?

I Matsoland finns inga pengar men inte heller några strider emellan människor, den enda striden som finns är den mellan mig själv och det räcker gott och väl.

Till slut ett filmtips:

Breaking dawn, del 2. En film som kan rekommenderas om man gillar vampyrer och varulvar i en sista fajt emot vampyrers högsta råd. Innehåller många bra scener innehållande blandade inslag av brutala alshuggningar.

Bäst är att se filmen själv eller varför inte köra maraton på det hela och se alla delar rakt av... ta dig ett par glas vin med frugan eller gubben och njut av varandra samtidigt som ni ser delarna.

Kamp emot mig själv

Valde att vara hemma denna dag också och jag vet inte riktigt hur länge jag kommer att vara hemma men tror att det blir imorgon också, jag känner mig inte alls pigg kan jag säga.

det känns inte alls bra för allt kommer i vågor och jag blir bara mer och mer besviken på dem som säger sig ska "hjälpa" en till att komma tillbaka men det är dem som stjälper kan jag tycka.

Jag sitter här helt ensam och bara gör ingenting för att jag har inte kraften till att göra någonting trots att jag så gärna skulle vilja göra så mycket, så mycket som borde göras men jag har inte kraft till det just nu. Allting sker så långsamt som det kan göra för mig, jag är bara rädd för att jag ska slita ut mig totalt och det är definitivt ingenting som jag önskar i dagens läge.

Jag blir bara mer och mer irriterad på myndigheter som inte kan ringa upp då man sökt dem, man säger att man ska behandla sina medborgare med det allra bästa möte man kan men jag kan inte alls säga att jag tycker att dem gör det.

Det är ju klart, dem sitter på positioner där man inte behöver vara så trevlig emot småfolket kanske.

Jag orkar i alla fall att ta mig iväg ner till city för att där besöka fackförbundet, ja, jag är med fortfarande och det tackar jag för i dag kan jag ju säga er. Att veta att jag har en företrädare därifrån gör att jag känner mig lite lugnare kan jag lugnt säga då jag inte känner att jag har någon annan vid min sida som kan tala för mig eller stödja mig.

 

Sitter fast i en frisk kropp men där inte skallen vill vara med, kan ju inte finnas ett värre straff måste jag säga. Jag har gett 26 år av mitt liv till att hjälpa andra människor men då jag själv behöver hjälp så står jag där platt på jorden, inte ens ett tack kan jag känna att jag fått för att jag slitit sönder mig psykiskt genom åren.

Man kan ju fundera på var alla resurser tagit vägen som jag varit med och betalat? Jag kan inte märka så mycket av att jag har fått tagit del av dessa i alla fall.

 

Japp

Nu har jag satt mig ned för att skapa mig en sida där jag kan skriva av mig av det som finns i min skalle, alla funderingar som kan skapa mig ett kaos i det liv som jag har i dagens läge.

I dagens läge känner jag mig inte speciellt stark och det är jag man att kunna erkänna efter en vända där jag sprang rakt in i väggen av utmattning, efter 2 år så har jag förstått hur dåligt jag egentligen mått av att hålla saker för mig själv. Inte ens den som står mig närmast har fått reda på hur jag mått och det kan ju göra mig lite ledsen att jag inte ens klarat av att dela detta med henne för att få det stöd som jag kanske skulle behövt ha för länge sedan.

Efter min vända hemma på tre månader så satte jag igång med att arbeta, mot alla råd som jag fick så satte jag igång på 100 % för jag trodde jag skulle klara av det... om jag skulle varit kvar på den ordinarie arbetsplatsen så skulle jag förmodligen ha fixat det men jag blev inte kvar.

Bara tre veckor efter att jag återgick till tjänst så fick jag ett vikariat som jag började den 1 februari och som jag såg fram emot att få pröva på, skulle göra det under sex månader men... allt bara raserades.

Jag klarade inte av det tempo och hålla reda på allting som jag var tvungen att göra, det blev för mycket för mig på en gång med alla nya uppgifter som jag skulle utföra på nya arbetsplatsen.

Dagtidsarbete som jag ville ha för att komma tillbaka till det där man säger är det normala livet men jag fixade inte det, det blev för mycket för mig efter bara tre veckor. Jag märkte själv att det var någonting som inte var som det skulle, gled undan då jag var hemma och blev alltmera tystlåten på arbete och hemma.

Då jag väl skulle vara social så använde jag så mycket energi till att prata och vara trevlig så jag blev fort trött, det fanns ingen energi för att göra någonting för mig själv.

Bara att bita i det sura äpplet så att säga, erkänna att jag inte kunde arbete vidare dessa månader fram till sommaren utan försöka få komma tillbaka. Det var på min egna arbetsplats jag skulle rehabilitera mig ansåg jag i samspråk med nya chefen och därför tog jag kontakt med min chef.

Nu ska jag inte tråka ut er så mycket mera med detta men skönt att få lufta av sig, jag ska försöka beskriva mera av mitt fortsatta liv för att se om det finns intresse för det.

Springa för rädslan

Om du springer din väg

Då är allt svårt att se

Din egen rädsla blir bara

Din överman

Att stanna kvar och möta

Sin rädsla gör dig stark

Att alltid springa din väg

För att slippa möta rädslan

Gör dig bara svagare

Alla har någon gång gjort 

Det, sprungit för sin rädsla

Många har slutat springa

Då dem insett att det är

Lönlöst

Sluta fly och möt din egna

Rädsla och bli med det stark

Fly och bli den som du

Aldrig ville bli men stanna

Och bli den som du ville bli