Som tur är

Den här dagen har inte varit så bra som jag skulle ha önskat att den kunnat vara faktiskt utan den började redan klockan 02.30 för mig i natt.

Hade svårt med att somna då jag tyckte det var svårt att få luft och jag ändrade position för att det kanske skulle underlätta men inte ett dugg bättre blev det, hela tiden byte av position. Kände mig kall och kände mina ben rycka och ena armen ville inte heller vara stilla, enerverande kan man lugnt säga.

Somnar till slut men får då inte sova en längre stund förrän jag känner hur det kommer en strålande värk från ländryggen, den där förbannade skadan i ryggen som kommer nu igen och det blir fart på mig. Av med andningsmasken och ut till skåpet där jag har Alvedon för det här och får i mig 1 gram fort för att hoppas på att det ska sluta göra ont.

Dröjer en stund och en massa gåendes fram och tillbaka som jag lärt mig att jag ska göra för att lindra smärtan men det tar en cirka 30 minuter innan jag kan ta mig tillbaka till sängen för att kanske få sova.

Somnar ganska snart efter att ha blivit så totalt utmattad av allt under natten och jag vaknar till liv vid 06.40, undrar bara om jag var vid liv för hela rummet snurrar och ett illamåendes kommer över mig.

Drar på den där kaffepannan för att försöka vakna till liv som jag ska för att ta mig till jobbet men verkar vara en seg trötthet denna fina dag.

Hela förmiddagen snurrar allt i skallen på mig så jag är på väg att tappa fästet om verkligheten, det är obehagligt och jag känner en viss ångest men är inte rädd för jag har slutat med att vara så rädd för det där som jag vet ska komma en dag.

Varför inte låta allt bara komma då det kommer... inget jag kan göra åt för det här är inte första gången jag känner det så här? Jag vet att allt blir bra efter ett tag men det är ändå obehagligt för stunden och ingen kan riktigt förklara vad det beror på och då jag är under ständig kontroll så vet väl experterna vad dem snackar om.

En gång i tiden var jag rädd men jag har som tur slutat vara rädd för jag vet att det är inget som jag kan göra åt det mer än vad jag i dagens läge.

Om jag slipper bli uppstressad så slipper jag också att ha ont i bröstet, det medför att min andning blir bättre och jag slipper känna ångest över att jag måste snabbt göra någonting för att få luft, då kan jag vara mig själv men tyvärr händer dessa saker utan att jag är beredd.

Just dessa stunder önskar jag ingen att dem ska behöva uppleva för det är fruktansvärt och man vill helst inte prata om det...