Jag sitter här igen innan jag ska ta mig till jobbet, har ingen större lust men måste väl som vanligt. Det blev en tidig morgon för mig, tog mig upp över en timme innan jag hade tänkt mig och det för att jag hade ont i ryggen så det började med en Alvedon för att klara av att komma igång. I med mina mediciner för hjärtat och en kopp kaffe för att försöka igång min skalle också, utan hjärna skulle den här dagen inte alls fungera som alla kanske förstår.
Nu har det gått ett par timmar men den där lusten att ta mig iväg har inte kommit till mig, tror eller känner att det här blir en lång dag för mig.
Jag har känningar i bröstet, otrevliga känningar ska ni veta och kanske kan liknas vid små kramper som kommer hela tiden. Vet nu inte om jag ska ge mig eller inte men jag vet att egentligen ska jag inte ta mig till jobbet då jag även hade lite feber i kroppen under gårdagskvällen.
Jag kom till jobbet och jag hade att göra så jag nästan glömde bort smärtan jag hade innan. Ett bra botemedel är att ha saker att göra för att totalt glömma hur man egentligen mår men sedan är det likadant.
Jag biter ihop så gott jag kan och nu har man tur att man får en rast för att pusta ut ett tag och äta den där matlådan som inte alls smakar så bra, ingenting är gott då man inte är helt okej. Får vara glad att jag slipper en massa lyft och annat fysiskt tungt för det skulle jag inte alls klara.
Dagen går och ju mer tiden får gå desto närmare kommer jag till klockslaget som man ibland kan kalla för magiskt, dags för hemgång. En sak är då säker, är så tacksam att jag får komma hem och få vila igen för nu är det bara tungt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar