Du blir anställd som en sak men i det arbetet som du ska göra har du många fler roller som du kanske inte alls har räknat med att du ska ha... ett tufft arbete som vi många kan tycka är underbetalt. Varje dygn i vårt liv arbetar vi med någonting som är svårt att bearbeta för vi är många som tar med oss våra arbeten hem och det av den enkla anledningen att vi har empatin kvar. Att stänga av totalt är svårt och dem som gör det kan vi bara undra, finns det ingen empati kvar för dem som har ett behov av stöd?
Många gånger har jag hört att då du stänger dörren efter ditt skift ska du inte tänka på det du upplevt på din arbetsplats men visst är det enkelt att säga det... du kanske inte arbetar med det. Det vi upplever är ingenting som någon människa ska behöva uppleva för vi är bara människor som har problem som ska lösas men vi tar även med oss av andras problem hem. Det är svårt ibland att smälta allting om vi får höra och som är som att köra en dolk i hjärtat, vi kanske har samma upplevelse men vi får inte visa det, vi ska bara vara kalla.
Ja, jag kan erkänna att mitt yrke är ett av dem värsta som finns i världen men av någon anledning kämpar jag som många andra vidare med att vara kvar i det för vi vill så mycket mera än andra. Vi vill att andra ska få ett gott liv trots at vi vet att alla inte kommer få ett sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar