Vi människor är starka, olika starka ska jag väl lägga till och det kan man inte göra så mycket åt faktiskt. Jag brukar själva säga att jag är en överlevare som vet vad jag ska göra för att just överleva men visst, det finns en gräns för mig också för hur mycket jag klarar av. Det gör ont att vara människa brukar jag säga och det ska göra ont att vara det men det ska inte gå till den graden att man inte kan leva utan att det hela tiden gör ont. Jag pratar inte om synliga skador utan jag pratar om skador som uppkommit på insidan av skalet för det är där det gör som ondast om du blir riktigt sårad.
Jag har insett nu att gränsen för mig är nådd och det var en sak den här veckan som jag insåg att nu får det verkligen vara nog på det här. Det fungerar inte för mig att återigen bli påhoppad och i stort sett anklagad utan att jag sagt någonting men ja, det verkar som att man hittat sin lilla plågoande i den stora skaran. Jag har ingenting gjort för att förtjäna det här, precis lika lite som förra gången kan jag säga där det skedde helt öppet utan att någon satte stopp för det. Javisst kan man rapportera det som sker men varför ska man göra det då man nonchaleras?
Det finns en gräns för allting och just det, gränsen är nådd för min del för jag kan inte ta emot mera utan att jag rasar sönder totalt. Den styrka som jag en gång i tiden hade finns inte kvar på samma vis men jag är en överlevare men som man ifrågasätter många gånger. Inte ska jag behöva förklara för varför jag tycker, tänker eller känner så som jag gör alla gånger och definitivt inte för lakejer så som jag ser en del som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar