Vann rätt låt

Jag som många andra hade väl satt sig i soffan för att titta på det här som alltid är vid den här tiden på året, Eurovison.

Som alla andra år så frågar man sig samma sak faktiskt och det gör hela Sveriges tidningar, var det rätt låt som vann och jag kan bara säga att det tycker inte jag. Visst hade Danmark en bra låt som låg i tiden men för mig var det inte rätt låt som vann.

Lite för mycket av Loreen som jag såg i Danmark och så fruktansvärt bra var den inte om jag får säga mitt, fanns låtar som var bättre.

Det som jag verkligen kan hålla med om är att Sveriges bidrag inte skulle vinna för det sade jag med en gång då jag hörde låten och då jag såg personen som skulle framföra den. Robin är ingen sångare så som jag ser det och jag tycker att han sjunger falskt, det lät illa i mina öron kan jag erkänna.

Det bidrag som jag skulle velat sett som vinnare var faktiskt Norge, ett land som inte har haft speciellt många bidrag som varit bra genom tiderna var faktiskt det bidrag som jag anser vara det bästa men det är vad jag tycker.

En stor utstrålning på tjejen som framförde bidraget för Norge och bara titta på henne, urtjusig tjej i sitt slimmade omslag. Det är nästan så man önskar sig vara mycket yngre och visse vad man skulle göra med en flicksnärta som henne.

Tillbaka till bidraget i alla fall, det är sådan här musik som jag gillar kan jag säga er så visst skulle Norge ha vunnit det hela.

En annan sak med att Norge skulle ha vunnit, dem har pengar så att dem kan hålla Eurovision, alla andra länder slåss med sin ekonomi för att den ska gå runt så varför inte rösta fram dem varje år så att dem får slänga ut lite stålar på ett nöje.

Jag tror inte att Norge skulle ha någonting emot att få hålla Eurovision ett par gånger i rad, dem skulle få en hel del reklam i och med det.

Sveriges del i Eurovision kan man kanske säga vara över för att jag har bara mina funderingar över vad det är för smak som vi i landet har och varför vi inte fattar att vi måste ta oss vidare, låter som att vi stannat för länge sedan just inom musiken.

Det finns så mycket bra musik i Sverige men av någon anledning så skickar vi för det mesta det sämsta eller halvdåliga som vi får fram...

Det blev så

Ja, det blev som vi ville med det här guldet, det hamnade hos dem som var bäst och vilka var det den här gången om inte vi svenskar!

Jag gläder Sverige åt guldet trots att jag håller på Canada och alltid gjort det men visst är det okey att svenskarna får det.

Jag satt faktiskt och tittade på matchen igår och jag kunde inte sluta kommentera så det finns kanske en gnutta av svenskhet inom mig trots allt. Det som kanske gör det extra roligt är att min dotter spelar med Popovic dotter i innebandy faktiskt och en av dem som verkligen tycker att min dotter inte ska spela med i det lag som hon spelar i, i alla inte i den serie som hon får spela i.

Det som kanske får mig att fundera är om våra i kungahuset och riksdagen betalar för sina biljetter eller om det är jag som skattebetalare som får betala för dem?

Jag tycker inte att det är rättvist att jag som inte tjänar så mycket ska behöva betala för dessa knösar som redan har pengar, dem kan göra rätt för sig och betala ur egen ficka kan jag tycka för speciellt mycket reklam gör dem inte.

Istället för att ge dem rika en fribiljett så tycker jag att man kan släppa in dem fattiga barnen i Sverige så dem får uppleva en match på hög höjd för en gång skull.

Här i landet så säger man att man ska tänka på dem som har det sämre ställt men att säga det är ju enkelt men att få det att bli så är lite svårare.

Nu ska vi inte förstöra den ljuva guldsmaken i munnen utan bara låta smaken smaka i våra gommar när vi säger VM guld och kanske kan det störa en och annan finne i vårt avlånga land.

Allt är bättre än att finnarna får guldet kan man säga, det är en ren prestige att slå finnarna i hockey av någon anledning och nu kan vi terra dem ett år igen...

Stolt svensk

Visst ska man känna en stolthet över att vara svensk men frågan är om det är tillåtet att göra det? Jag får för mig det att alltmera av det här med svenskhet blir bara mer och mera förbjudet i vårat land av någon anledning.

Jag som svensk ska rätta mig efter alla dessa människor med sin kultur som kommer hit till landet, jag fattar inte att det är jag som svensk som ska ändra på mina traditioner med mera.

Jag är stolt över svensk så som en turk kan känna sig stolt över att vara turk, det är bara det att jag inte får visa det i mitt egna land. Det är som att det är tabu att bära den svenska flaggan på sin arm utan att det ställs en massa frågor om man är nazist eller rasist... någonting som jag inte alls är men att jag har vissa åsikter kan jag erkänna.

Jag satt och lyssnade på en tjej som kom från Turkiet eller ett land som inte blivit erkänns av Turkiet kan man kanske säga, håller inte reda på vilket land som turkarna inte erkänner för det är inte riktigt mitt problem faktiskt.

Det som jag reagerade på var det som hon sade om Sverige och svenskar i det här fallet, hon sade att svenskarna kunde inte försvara henne mer än i två dagar och då reagerar jag starkt, vaddå svenskar försvara henne?

Om man har tagit sig hit så ska man inte snacka på det viset, om man behagar att ta sig hit så kan man också försvara sitt nya hemland, visst ja, det är inte deras land utan det är någonting annat som dem bara vill ha men försvaret av det ska jag som svensk ta tyckte hon?

Visst förstår jag andra som blir förbannad, jag blir bara så där att jag anser att dem ska ta sig hem igen om det är så jävla dåligt här med våra seder och bruk och att dem inte får pengar. Jag är inte speciellt rasistisk av mig kan jag säga men det är sådant här som kan göra en det.

Inte har jag lust att lyssna på en sådan skit, tror dem bara att man kan komma hit och få allting gratis men man ska inte ge någonting tillbaka, har bara en sak då att säga, stick för fan...

Jag har sagt att jag ska slåss för mitt land med fanan i topp, ja, jag försvarar mitt land men inte kungen som man svär på och definitivt inte dessa idioter utifrån som har en sådan syn på mig som svensk....

Går på räls

Det verkar som så att det här ska vara ett år som det mesta rullar på som det ska, inte bara för mig utan för många andra...

Rönnby Tigers vinner SM i innebandy och hela Västerås känner en stolthet över att vara just Västeråsare ytterligare en gång inom sportens värld. Det är bara då Tigers inte vinner som man känner att dem svikit oss men då får man tänka på ett annat sätt, tjejerna har ett jobb att sköta vid sidan om för pengar får dem inte genom sitt spelande.

Sverige tar sig till slutspel i VM och spöar Finland med 3-0 i kampen. Vi som svenskar kan känna oss stolta som tagit oss dit vi är men det har inte varit enkelt men vi är där. Jag som svensk och håller på Canada är det svårt att säga det men jag gör det ändå, jag hade väl sett att Canada kommit till slutspel men jag tycker även att Sverige ska ha en eloge för att dem tog Canada.

Nu ikväll så är det Eurovision i Malmö och jag har sett bidragen men här kan jag bara säga det att Sverige inte har en chans, att skicka dit en sådan som Robin kanske inte var så bra. För mig låter det bara som att han sjunger falskt hela tiden och det är ingenting som jag vill höra.

Det finns många bättre bidrag än Sverige som utklassar oss så kopiöst det här året kan jag säga er, när jag säger att Norge har ett bättre bidrag så blir man mörkrädd...

Sverige är inget dåligt land men det är som att man glömt att vi är ett stort folk som kan bättre än vad många tror, vi har liksom lagt ned oss för att vila några hundra år kan man tro. En gång i tiden var det inte många som slog oss men sedan stannade det av, kanske tröttnade vi på att vara bäst i vissa saker och kom på att vi bara behöver vara bra ibland?

Upplevelser

Hur vi upplever saker från person till person är så olika, ingen är lik den andre kan man lugnt säga.

Förändringar

Jag har bara lärt mig en sak och det är just det här med att få till en förändring så måste så många som möjligt vara med och säga sitt, ensam kan man inte göra så mycket.

Jag kan känna många gånger att jag står där ensam om det är någonting som ska förändras men det kan jag verkligen tala om, jag orkar inte kämpa hela tiden på egen hand.

En sak som jag är van vid är att då man sitter på sidan om så kan många säga det som dem tycker men då det kommer till kritan så är det egentligen ingen som har så mycket att säga, kanske för att det innebär en bättre förändring för alla andra men ingen som helst förändring för dem själva. Just det här syndromet tycker jag så illa om, man ska inte göra så att andra inte tjänar någonting på det eller att dem kan komma att förlora lite på den förändringen.

Hela tiden måste man ju se till att förändringar sker för att annars står du där och stampar på samma plats hela tiden, har svårt att tänka mig någon trampa i en komocka för att sedan stå där och stampa hela tiden fastän det stänker. Kanske står man kvar om man tycker att det är bekvämt med att ha skit mellan tårna eller på sig men annars flyttar sig en normal människa.

Den som inte vill ha förändringar för att andra ska få det bättre kan jag se som en människa som inte alls har en empati för någon eller något.

Jag vill ha förändringar för att få det bättre, sticker inte undan med det men även för att andra ska få det bättre.

Hela tiden finns det en bromskloss bland oss som inte alls vill bjuda till men vill bjudas, har lite svårt för dessa individer kan jag gott erkänna. Vill man inte vara med i tänket så kanske man ska ta sig en funderare på vad det är man håller på med.

Många gånger då jag tar upp saker kan jag få svaret: " det är så det kan vara". Det är bara ett problem, dem själva har det så förbannat bra och vill själv inte ha det som en annan har det och skiter i om andra har det sämre och förlorar så mycket på att ha det så.

Se upp

Det kanske man ska göra där ute på planen då dessa två spelare kommer, nummer 14 och 19 för nu är dem på gång. Redan nu är dem kända av sina motståndare och som pappa kan jag bara vara stolt, trodde aldrig att dem skulle bli så bra men det har dem blivit.

Visst har jag varit med och peppat men det mesta har dem gjort på egen hand, jag har bara gett dem verktygen och talat om hur viktiga dem är där ute på planen.

Två ungdomar som är så snälla och beskedliga utanför planen men så fort dem stiger in på planen så är det som att djävulen tagit tag i dem, "Spela tills du ramlar omkull" kanske det som djävulen säger dem. Jag för egen del säger bara till dem att dem ska spela till att motståndaren inte orkar med att stå emot trycket, kanske lite tuffare säger jag väl men inget jag behöver skriva här.

Mina barn vet hur jag vill att dem ska spela, man måste ge på motståndaren rejält för att du ska få den respekt du förtjänar där ute på planen och spelar ingen roll om du får en utvisning, det handlar om att visa att du inte är på planen för att dansa med dem.

Nä, en bra match är en match där det är en del tacklingar och vet ni vad som är märkligt? Det är tuffare att spela innebandy många gånger än att glida omkring på ett par skridskor... helt oskyddade är dessa kroppar då dem törnar ihop och faktiskt ibland åker över sargen.

Ett antal lag i Västmanland som känner igen 14 och 19, dem vill helst inte spela på fel backsida för dem vet att dem stoppas och det är så det ska vara.

Med all kraft ska backen finnas där för att få bort motståndaren och skydda sin målbur och vakt. Det finns inga ursäkter för en motståndare som bryter igenom försvaret utan dem måste stoppas och då är det hårt spel in mot sargen där dem inte kan röra sig fritt.

Jag brukar säga till frugan att dem här två barnen är två av dem bästa i sin åldersgrupp och fortsätter dem bara att kämpa så kan det bli någonting av dem längre fram i tiden, inte det som jag har blivit, en lönnfet gammal gubbe som ångrar så mycket att jag inte gjorde i mina ungdoms dagar...

Slut på det

Vaknar till liv efter 12 timmars sömn den här natten, ni läste inte fel faktiskt. Jag somnade igår kväll vid 21.30 och vaknade till liv klockan 09.35 idag och då har jag verkligen sovit kan jag ju säga. Det är inte ofta numera som jag sover så mycket men ibland måste jag göra det för att få tillbaka energin.

Jag kan inte påstå att jag jobbade så hårt igår men det är så mycket annat som tar energi från mig och sedan jag blev sjuk så blir jag väldigt trött fort i kombination med vad det är för väder.

Jag försöker att få så mycket frisk luft som det går men ibland blir det inte mera än att jag går mellan jobb och hem för att jag är så trött, egentligen skulle man arbeta utomhus för att då skulle man vara trött för jämnan och få den där goda nattens sömn.

Att vakna till liv efter 10 timmars sömn är inte heller det lättaste men det gick efter ett tag.

Bara sätta igång med att göra det som skulle göras eller behövs göras med jämna mellanrum och det hela gick på ett litet nafs.

Blir bara fundersam över varför mina grannar har så förbannat mycket restsopor för? Vi är två vuxna och två barn och vi kanske får ihop en full påse med restsopor på 2-3 månader, det är faktiskt så lite rest härifrån...

Det här med att folk kastar allting i restsopor måste få ett stopp för hur länge skall våd värld klara av att ta emot så mycket skit som vi skickar på den för att svälja. Det är som att man inte alls bryr sig om den kommande generationen som ska ta över. Lite fruktansvärt är det ju att veta att dem som har småbarn även dem tänker inte på sortera mera... jag blir bara förbannad av att tänka på det.

Ett slut på detta måste det få.

Ett annat slut som det måste bli är detta med att springa hos läkare, jag är måttligt road av att bli undersökt och lämna en massa prover, jag har en viss nålskräck så jag vill helst inte lämna prover. Det som jag tycker är mest obehagligt är då dessa läkare börjar ställa en massa frågor till mig, jag har redan svarat på alla frågor så tycker det får vara nog.

Min tanke är att jag kanske ska be att få min journal utskriven så att jag kan ha den med mig hela tiden då jag ska undersökas men då får jag väl betala skiten själv.

Nä, det är mycket som jag är trött på kan jag ju säga er och någon gång måste det få ett slut.

Körkortet

Det ska jag ta men jag måste få tid till att köra också, det ser tufft ut med tid till det kan jag ju säga. Det är meningen att jag ska köra med tanten men då vi inte är lediga ihop så ofta så kan det vara svårt att göra.

Jag har en del lektioner som redan är betalda på skolan men dem vill jag inte använda till att öva mig på stanna och starta i en backe kan jag ju säga, dem vill jag ha till andra saker.

Jag försöker att få in lite tid i våra scheman för att komma ut men som sagt var, inte det enklaste att få tiden till att räcka till alla gånger. Då jag är ledig så arbetar hon och tvärtom... det är väldigt tufft kan man säga men på något vis måste det bli av med att köra.

Jag har sagt att jag ska ta körkortet för att på så vis få en större frihet med barnen då tanten arbetar men även för att kanske kunna ta sig iväg på egen hand, kanske då jag behöver handla tyngre saker.

Det allra viktigaste med att ta körkortet är nog det här med att jag vill kunna köra mina barn till matcher och träningar då det är lite saker som ska med för detta. I dagens läge är det min andra hälft som gör det, kan ju inte bara förlita mig på att det är hon som ska fixa det som sagt.

Jag har aldrig haft ett behov av körkort så därför har jag det inte men jag gillar inte heller att åka bil och det har väl också gjort sitt i den här lilla historian.

En mycket märklig värld egentligen det här, utan körkort så kommer du ingen vart alls utan det är bara ett måste. Rimmar inte det lite illa eller, man ska inte köra bil i onödan men alla ska ha körkortet?

Det måste ju vara mera lämpligt att säga till folk att skaffa sig hästvana så kan vi införa hästskjuts istället, kunde man förr så måste vi väl kunna ha det nu?

Det här behovet av körkort är någonting som man tvingas till och inget som man egentligen själv känner att man har. Kommunen är riktigt duktiga på att alltid säga att man ska ha körkort i deras arbete men vad innebär det?
 

Den dagen jag har mitt körkort så ska det inte vara för att vara chaffis för kommunen har inte betalat mitt körkort...

Minnen från förr 2

Ytterligare ett minne från mig och den här gången handlar det om när min dotter skulle börja med innebandy, för mig en stor fråga om varför just då. Idag är det en självklarhet att hon ska spela sin innebandy, hon och bror sin har ju fått sin farsa att bli en supporter till dem.

Som många vet om så har jag inte haft något större idrottsintresse trots att jag faktiskt var riktigt duktig på olika idrotter då jag verkligen höll på med det, det var bara att röra på mig var inte riktigt in grej så bara lägga av var det.

Finns inget som är så tråkigt som att lyssna på en massa taktik, jag spelade fotboll och inte spelade jag speciellt ofta heller så kanske var det en bidragande orsak till att jag la av. Fotboll för mig är "mobboll", är du inte tillräckligt bra så får du inte spela.

Tillbaka till innebandy och barnens början som spelare... det var tjejen som började först av dem båda och jag försökte väl vara med så mycket jag kunde men det där riktiga intresset fanns inte riktigt så jag missade en del. Jag hade inget emot att hon spelade men att jag skulle ta mig till träningar i början var ingen självklarhet för mig men jag stod för all utrustning, var riktigt noga med att hon skulle se ut som ens spelare.

Tjejen valde att spela position back och jag måste ju säga att hon valde rätt, det har blivit en otroligt farlig back av henne genom dem år som hon spelat. Först i början var hon lite försiktigt men med tiden kom den där stenhårda tjejen fram som verkligen kunde tacklas så hårt så att motståndare försvann från planen.

Det som kanske blev ett kännetecken för henne var hennes skott då dem ligger på cirka 80 km/timmen, ingenting man vill ha på sig och ingenting som hennes egna målvakter vill ha emot sig heller.

Jag följer min dotters karriär i innebandy och det går bra för henne, en spelare som andra lag har ett intresse av redan nu i tidig ålder.

Nu till hösten kommer hon att byta upp sig en årskull då hennes årskull inte har så mycket mera att erbjuda henne av olika skäl och någonting som jag skrivit om tidigare. Finns det ingenting kvar så ska man givetvis ta sig vidare för att utvecklas.

Då tjejen gör sina uppspel och spelar sina matcher med galant resultat så är det som att jag får en klump i halsen, det nästan känns som att magen ska komma upp, jag blir bara så stolt över att se henne flyga fram över planen.

Bonus på det hela då hon är på planen är att hon vet hur man ska försvara sitt mål, vara sin målvakts livvakt och ge riktiga tacklingar på dem som attackerar.

Längtar

Den där riktiga längtan efter en semester börjar kännas nu men jag har ett tag kvar att sukta efter den. Nu ska jag inte ropa hurra för jag har enbart 3 veckors semester på en hel sommar för resten får jag arbeta. Att ta semester efter min semester har jag inget för då barnen börjar ju skolan så jag har ingen nytta av semester då, tar ju semester för att vara med barnen.

Jag vet att jag får komma ifrån Sverige och allting det vanliga i landet bara för att få komma till sol och värme, bara få koppla av allting som finns här hemma och slippa tänka på en massa tider och att lägga schema som jag avskyr.

Det finns inget som är så tråkigt som att lägga schema för jag vet inte alla gånger om jag får det schema jag lägger.

Nu kan jag väl hoppas på att jag får dem scheman som jag lägger för att få mina dagar eller veckor ska gå ihop med frugans tider och det viktigaste, att jag ska kunna vara med en säsong till med barnens innebandy.

Ska jag arbeta en massa delade turer så får jag alltid vara på jobbet på kvällstid och då missar jag tiden med barnen och deras intresse, blir det så, avrätta mig på stört...

Drygt två månader kvar innan jag ska kliva på det där planet med familjen och få koppla av allting som finns här hemma som sagt var, bara koppla av med att återhämta mig för att försöka ta mig igenom ett år till.

Börjar igen

Under en längre tid så har det varit lugnt men nu har jag börjat känna av det igen, hjärtat. En del konstiga stickningar har jag allt oftare känt och det gör verkligen ont kan jag lova er, men bara att bita ihop och göra det bästa av det hela.

Jag tänker inte vänta så länge som jag gjorde förra gången, ingen som tjänar på det och definitivt inte barnen.

Det har varit en period där jag skruvat upp tempot för att bli klar med en massa saker men då kände jag ingenting för jag var inne i karusellen, det var nu efter att jag kände att jag var klar som jag började känna av det hela.

Det som kanske var den största upptäckten och kanske det som gjort att jag faktiskt känner av hjärtat är att barnen påtalat för mig om att jag aldrig är hemma på kvällarna.

Hjälp!

Det är oron för att inte få vara en pappa till mina barn som gör att jag blir sjuk, det finns väl ingen annan pappa som jobbar fem kvällar av sju på en vecka?

 

Mina barn har fått lidit tillräckligt av mitt och frugans arbete så att nu får det vara slut, går det inte att få bort dessa kvällar så ser jag ingen annan utväg än att säga upp och bli arbetslös...

Minne 1 från förr

Jag tänkte jag skulle dela med mig lite av mina egna minnen med jämna mellanrum, kommer inte att skriva dessa i tidsföljd men det är inget som har någon större betydelse heller.

En kille på 18 år var jag på den tiden, hade fyllt det bara 2½ månad tidigare då jag skulle börja inom det yrke som jag har fortfarande i dagens läge. Året var 1986 i november månad, hade väl aldrig i hela mitt liv trott att jag skulle välja jobbet faktiskt, var ju inriktad på att bli en av dem där inom bygg så som alla andra killar i min krets hade i sin tanke.

Två veckor i en skolbänk för att få det grundläggande inom sjukvård fick jag och det var intressant att få läsa om hur en kropp fungerade, lite mera detaljerat än vad skolan lärde ut. Jag kommer ihåg att det var mycket nytt för mig och kände en viss nervositet inför att få komma igång att arbeta. Det fann stunder då jag satt i skolbänken och undrade vad jag hade gett mig in i trots att vi var sammanlagt tre manliga som fanns i klassen.

Då var det dags att komma ut på arbetsgolvet och det var då allting satte igång inom mig, alla frågor rejält kom om jag hade valt rätt yrke igen!

Hur skulle jag reagera då jag kom ut bland gamla människor som behövde hjälpen av en yngre skara människor och definitivt en kille som knappt visste hur en gammal människa fungerade?

Det fanns hundratals frågor i min skalle men jag skulle nog få svar på mina frågor med tiden som kom.

Femton personer tillsammans med en lärare kliver in på dåvarande Västra sjukhuset ute på Eriksborg, en person hade redan hoppat av över helgen. Jag fanns kvar för jag ville visa att jag inte var en sådan person som gav upp, har jag gett mig in i leken så måste jag se till att verkligen få se vad det handlade om att arbeta inom sjukvården.

Ni ska veta att på den tiden så trodde alla att om man började inom vård som kille så var man antingen lite sjuk eller så var man homo, inget av det är jag, bara en kille som trodde att jag skulle kunna få lära känna tjejer och titta på dem...

Dörren till avdelning 76 gled upp efter att vi hade tryckt på dörröppnaren, en viss doft slog emot mig och jag minns hur alla tankar bara kom över mig. Vad hade jag gett mig in egentligen?

Spritdoften blandat med många andra dofter var det som slog emot mig och jag trodde rent ut sagt att jag skulle kräkas upp det som jag fått i mig, det här var inte det som jag hade räknat med kan jag ju säga.

Det var en tuff dag den första dagen men ju längre tiden gick så blev jag alltmera van vid alla dofter och van vid att göra saker som dem gamla behövde hjälp med men jag hade mitt mål klart redan, skulle ju bara vara kvar i högt fem månader hade jag sagt men kvar än i dag är jag inom vården.

Jag vande mig mer och mer vid allting och det som jag trodde var inte riktigt så det blev, att titta på tjejer var inget man hade tid med men att träffa mycket tjejer och stifta bekantskap med dem fick jag göra.

Än idag så kan jag träffa på gamla kollegor från den tiden och det är då jag verkligen minns allting hur bra jag hade det trots att det var tungt och dålig lön som inte har förändrats nämnvärt genom åren, jag var ändå nöjd med hur jag hade det kan jag erkänna.

Jag kan känna att jag var med och införde en bättre syn på gamla människor, dem hade mycket att berätta för mig om gamla tider och jag kunde bekräfta för dem att dem inte var gamla och äckliga som många av mina bekanta antydde att gamla människor var. Undrar fortfarande om dem tyckte at deras mor och farföräldrar var äckliga?

Dåligt uppförande

Vad ska man säga egentligen om denna tränare H.S som tränar tjejen i innebandy, kastar ur sig om feghet för att allting bara ska kasseras av hans fru. Någon skriver in en fråga och blir bemött av att bli kallad för feghet för att man inte skriver in sitt namn men finns ingen anledning att man ska behöva skiva vem som lagt in frågan...

Tränaren kastar in ett inlägg om att det handlar om feghet och sedan bara ett par timmar senare så tas allting bara bort för att man har insett att man har varit så jävla dum att svara som man gjort.

Jag tänker inte skriva ut vem det handlar om men jag kan ju säga att denna man ska kalla sig för tränare för RIBK F01.

Kommer förmodligen att uppdatera detta!

Vi kan här nog se att även inom idrottens värld så ska man inte alls kritisera eller komma med egna förslag på hur man kan göra saker bättre, du ska enbart som förälder vara tyst och bara titta på. Jag har som förälder svårt att fatta varför jag ska vara tyst om allting och bara låta några tränare göra som dem vill bara för att dem tycker att det ska vara så.

Jag skulle vilja ha svar på varför man inte låter tre av lagets bästa spelare få komma vidare i sin utveckling så som det bör göras, istället så trycker man ned dessa spelare med mindre speltid och mindre uppmärksamhet.

Jag höjer inte upp min egen dotter till skyarna men det finns dem som har sagt det klart och tydligt att hon inte ska spela i den serie som hon tillhör, hon ska spela i den högre serien men något som hon inte får göra i cuper men i seriespel.

Det är som att i cuper ska inte min dotter få vara med och kanske kunna spela till sig en finalplats för att då kanske en av "slickflickorna" missar den chansen, det känns ganska visset som förälder att se detta. Nu är det ju tur att min dotter tillsammans med en annan spelare kommer att byta lag och eventuellt kommer dem att få sällskap av ytterligare en till över till anat lag.

Som tränare ska man bara veta att man inte kan plocka ut sina egna barn och bekantas barn bara för att dem är just deras och bekantas...

Kryper sig på

Japp, bara att inse det ordentligt nu, åldern kryper sig sakta men säkert över en. Jag trodde jag skulle slippa en massa läkarbesök men kyss mig någonstans långsamt, jag skall nu i maj iväg igen på ett test som jag gjort för bara ett tag sedan och trodde jag var klar.

Man sade ju att allting var bra och då dimper det ned ett brev i lådan som säger att jag ska iväg igen för att göra testet en gång till... vad var det som nu inte stämmer då?

Inte nog med att jag ska göra testet igen, jag har blivit ställd i kö till Kärlmottagningen utan att jag ens visste om det kan jag ju säga. Vad ska jag göra på Kärlmottagningen egentligen, jag är ju för fan frisk enligt det första testet men visst har jag haft lite känningar av hjärtat men inte så jag lider mycket av det.

För mig är det ju bara naturligt att jag har domningar och stickningar i hjärta och vänstra sidan, jag har ju klarat av att arbeta! Jag är frisk i mina ögon så varför ska jag belasta sjukvården med en massa småsaker.

Asch, nu högg det till igen men ingenting som jag inte kan leva med faktiskt och varför kasta bort med en massa resurser på en människa som inte bryr sig så mycket om den övriga världen, jag lever just bara för dagen.

Jag gör det jag kan av mina dagar och jag har det bra just nu, relativt bra i alla fall och jag försöker att inte tänka på det här taskiga hjärtat som jag har, det är som det är och inget jag kan göra åt.

Jag vet ju att döden kryper sig sakta fram över mig och inget som jag kan göra åt mera än att rysa till ibland av obehag för det är inget jag tänker på.

Dem gånger som jag tänker på döden är då jag får dessa brev om att jag ska undersökas men annars bryr jag mig inte så länge jag tar min medicin, den som håller mitt blodtryck nere så gott som.

Okey gott folk, jag vet att under dem senaste 6 veckorna har jag kanske inte varit så sund av mig, ätit kanske lite mindre än vad jag ska göra och kanske tagit den där ciggen som jag inte alls ska ha men vad ska man göra? Jag har ett arbete att sköta och jag har gjort ett verkligt arbete under dessa veckor som jag kan räta på min rygg och stolt tala om att jag har åstadkommit, slitit under ett bra tag med mera än vad jag kanske skulle gjort och som är bra för mitt hjärta. Det jag gjort och gör är det enda som är mitt kännetecken på att jag faktiskt gjort någonting bra i denna värld men jag är alldeles för blygsam för att ta emot beröm, jag har trots allt betalt för att göra detta.

Ålder och döden skrämmer mig inte men att gå till läkare skrämmer mig så att jag kan bli kallsvettigt kan jag ju säga er. Det tog mig drygt fem år att gå till läkare förra gången bara för att få reda på att jag var stressad och hade ett dåligt hjärta på grund av mitt levnadssätt så varför inte vänta lika länge till?

Faller

"Det känns som att jag faller över stupet, varför vet jag inte men så jag känner det bara. Jag springer för att undvika klippkanten men den närmar sig bara hela tiden, precis som att det är någonting som äter sig igenom berget bara för att svälja mig hel...

Det är fruktansvärt att känna sig jagad av någonting som finns där men som inte syns, jag vet bara att jag kommer att bli tagen i vilken stund som helst."

Det är sådant här jag har börjat drömma om igen, där jag känner mig så maktlös emot allt och alla. Ibland så när jag vaknar kallsvettig så önskar jag bara att jag slapp vakna till och låta skiten vara som det är. Det finns gränser för vad man orkar med och jag tror att jag har stått ut med mera än vad jag egentligen ska klara av.

Mycket att göra

Jag blir bara lite rädd då jag inser att jag har så mycket som borde göras och som ska göras har jag sagt. Bara att inse att jag är på jobbet mer än vad jag är hemma så att det som ska göras hemma kommer lite i skymundan av allting annat.
Att göra det som jag brukar göra inför sommaren är ingenting som jag kommit igång med så som jag gjorde förra året men nu så måste jag komma igång.

Alla fönster ska putsas av för att det är knappt så att man ser ut genom dem, det är ett bra tag sedan som dem blev putsade har jag insett. Jag har alltid varit noga med att ha det rent runt mig men det sista året så har jag blivit alltmera slarvig på den delen, jag lider en aning av det men jag ser ingen större vits med att vara så noga med det på det här området.
Jag har ju trots allt en granne som totalt skiter i hur det ser ut här utanför och bara har sin framsida som soptipp större delen av året, varför ska jag då vara så noga?

Att se och veta att tiden flyger fram mot en ny årstid är lite jobbigt, det är mycket som ska göras för att faktiskt kunna njuta av den. Det ska skrubbas och sättas för att få det lite mysigt under den korta tid som man har ledigt och om man har ledigt. Jag för egen del har väl insett att jag får njuta av mitt privata arbete enbart på dagtid för att jag jobbar för det mesta kvällar, en sak som kan rasera det hela på familjesidan.

För många kvällar

Jag trivs på mitt arbete men det finns en sak som börjar bli för mycket kan jag ju säga, det är för mycket kvällar. Under dem här åtta dagar som jag arbetat så har jag gått sex kvällar och det har medfört att jag knappt träffar mina barn.

Att få umgås med mina barn var knappt jag gjorde då jag hade sovande jour och nu upprepas det igen, jag klarar inte av att ha det på det viset.

Jag har för egen del inget emot att arbeta kväll men att göra det fem dagar av sju är inte det roligaste så nu måste man göra någonting. Just det här med att jag inte får träffa barnen gör att jag blir sjuk, ja, jag har börjat känna av mitt hjärta en del igen men jag har varit väldigt tyst om det.

Jag är bara rädd just nu för att hamna där igen där jag inte alls vill vara men jag vet ju inte om någon kommer att lyssna på vad jag säger om jag tar upp det här, det kan bli en riktig vända igen som det var förut.

Det är inte humant med så mycket delade turer och kvällar på en veckas arbete, varken för en själv eller för sin familj. Det är inte meningen att du ska offra din familj för ett arbetes skull.

Jag tror inte att jag kommer att hålla till så länge till och det skrämmer mig att jag känner så men jag vill heller inte vara hemma för att arbeta gillar jag och gillar att arbeta med människor men så som jag känner för alla dessa kvällar är inte bra.

Mina barn har redan nu efter sju veckor börjat fundera vad det är frågan om, varför är pappa borta nästan varje kväll och varför jobbar han så mycket?

Har att göra

En sak som är klar och det är att då jag jobbar så har jag fan att göra så det fyller mina dagar, har jag inget att göra så hittar jag på någonting som bör göras. Jag skulle som sagt vara kunna sätta mig ned och inte göra ett skit som många andra före mig har gjort, den moralen har inte jag.

Jag är här för att jobba och då jobbar jag också kan jag lova er.

 

Väldigt lång dag

Det kan jag erkänna, det blev en väldigt lång dag bara för att det var första maj och en röd dag. Jag bryr mig inte speciellt om att det är första maj utan det är som vilken annan dag som helst för mig. Dem som får vara lediga denna dag hoppas jag tar den väl till vara.

Det är inte alla som får vara ledig dem röda dagarna men vi glöms bort, det är väldigt konstigt kan jag ju säga. Skulle vi skita i att arbeta alla dagar så skulle hela landet rasa ihop, ingen som skulle få den hjälp som dem så verkligen behöver och därför kan man ju undra över varför en ingenjör har bättre betalt än vad en sjukvårdare har?

Vi som är tvungna att tjänstgöra alla helger och högtider borde väl betalas lite bättre än vad vi gör?

Denna dag som alla andra röda dagar blev en lång dag men jag har liksom inte varit sysslolös för jag är så kreativ så att jag kan hitta på saker att göra.

Att bara sitta och titta är inte alls min melodi för då skulle jag bli tokig av det, det är bättre att hitta på saker att göra och det ska främja verksamheten så mycket det går och det jag hittar på gör just det.

Jag kan erkänna att jag skulle kunna gå till min arbetsplats och bara sitta men vad skulle jag tjäna på det, min popularitet skulle bara skadas.

Trots en lång dag så är jag fullt nöjd över den för en del saker har jag hunnit med och som har varit till nytta kan jag säga. Jag börjar visa vägen till hur en arbetsplats kan bli bra efter ett nederlag, det är så jag ser det i alla fall.

Ibland kan det behövas ett nytt ansikte för att tillföra kraft för att ta sig vidare efter mycket som inte varit bra och här är jag, jag har mycket som jag kan dela med mig av och kan arbeta hårt för att få fram det.