"Det känns som att jag faller över stupet, varför vet jag inte men så jag känner det bara. Jag springer för att undvika klippkanten men den närmar sig bara hela tiden, precis som att det är någonting som äter sig igenom berget bara för att svälja mig hel...
Det är fruktansvärt att känna sig jagad av någonting som finns där men som inte syns, jag vet bara att jag kommer att bli tagen i vilken stund som helst."
Det är sådant här jag har börjat drömma om igen, där jag känner mig så maktlös emot allt och alla. Ibland så när jag vaknar kallsvettig så önskar jag bara att jag slapp vakna till och låta skiten vara som det är. Det finns gränser för vad man orkar med och jag tror att jag har stått ut med mera än vad jag egentligen ska klara av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar