Mycket märkligt är det här med att ha svårigheter att se sin skuld i saker och ting. Spelar ingen roll egentligen om man pratar om vad andra har haft för delaktighet i att andra mår dåligt och hur man hämmar andra deras utveckling, nä, dem har inte gjort någonting som varit fel.
Då man tar upp saker som skett så säger man att då skulle man väl ha sagt någonting men då man gjort det så har man bara varit fånig och inbillat sig, frågan är varför man då ska ta upp saker och ting om man inte blir tagen på allvar? Man biter ihop och lider igenom det hela precis som att det inte är någonting för spelar ingen roll vad som händer, ingen vill ändå ta till sig det.
Jag har valt att behandla alla på samma sätt, sjuk som frisk för det finns ingen större skillnad på oss så som jag ser det, andra har inte det resonemanget kan jag ju säga.
Man ser inte sin skuld i att det går så illa för andra trots att man faktiskt har sagt och gjort saker som orsakat mycket skada. Det finns gränser för vad en människa klarar av i sitt liv från andra runt sig, man ska inte behöva sitta och lyssna på att saker är så oviktiga medan deras är så viktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar