Framtiden

"Springer över fältet med leran stänkande över stövlarna, förbannade regn som gör allt till en leråker! Var i helvete är dem andra för här är dem inte, bara inse att jag kommit ifrån dem.

Rädd är jag inte för detta men skulle vara trevligt att se ett vänligt ansikte nu så jag vet vart jag är, totalt tappat bort mig i den tidiga kvällen över fältet. Gruppen skingrades för en timme sedan i en batalj och vet faktiskt inte hur många vi är kvar i livet, helvetes framtid!

Jag slåss för någonting jag inte tror på men då man är patriot så måste man trots att det emot sina egna principer, bara dra ut i fält för att regeringen anser att jag ska göra det. Skulle ha vägrat slåss för detta som är så fel i landet, varför finns inte politikerna här för? Det är för i helvete deras krig och inte mitt men jag som slusk ska slåss för deras misstag.

Regnet strilar ned över mig, kläderna dyngsura och leran kryper in överallt och det här kan jag tacka dessa rövhål som inte lyssnade på folket om vad som var på gång.

Det är inte bara att göra som man vill för att man vill vara snäll, nu ser vi var snällheten leder till, ett slag emot sina egna på varsin sida.

Helvetes framtid säger jag bara.

Snoret rinner och halsen bränner av törst och nervositet, vad väntar på andra sidan fältet egentligen? Möter jag mina egna eller är det andra sidan med sitt svarta ansikte som bara väntar på att ta mig?

Har så helvetes många frågor om detta förbannade skit som landet drabbats av och som jag ska kämpa mig igenom, hatar kylan, hatar skiten och hatar ensamheten. Det här är inte mitt krig för i helvete!

Skit också, det där var nära ögat. Där är mina egna och det smäller bra där framme, måste ta mig fram utan att det blir en fullträff, det kan vara sista stunden för mig.

Förbannade lera och regn, kommer inte fram och fastnar hela tiden...

Plopp! Aj, där satt den till slut... smärtan är olidlig och värre då allt blir rött på bröstet, hatar se den färgen. Nu är det färdigt och bara be sin sista bön till en Gud som jag aldrig trott på men skänkt mig ett gott liv under många år, vad säger barnen då jag inte återvänder?

Så här ville jag inte sluta upp med att vara människa men då det sitter rövhål och gör som dem själva vill så är det här vårt folks öde, slåss för andra som inte hör hemma här..."

Ja, jag vet att det är en ganska ovanlig sak för mig att skriva om men tyvärr, det var det första som dök upp i skallen hos mig och som jag bara måste sätta ned på papper eller vad man ska kalla nätet för. Kanske detta vi står inför i framtiden, ta till vapen för att försvara oss för våra åsikters skull men frågan är egentligen, vilken sida ska vi stå på?