Månad över

Bara inse det, februari är över och vi glider strax över till en ny månad som kanske kan bli lite ljusare på många olika vis. Själv kan jag säga att jag upplevt februari som en lång och tung månad som inte alls gav mig så många ljuspunkter på många fronter, det fanns saker som var bra men inte mycket.

Trots sina 28 dagar så var det här en månad som kunde kännas som dubbelt så lång...

Om jag tycker det är skönt med att komma över till mars kan jag säga att jag är, det är kanske en månad som kan bli bättre på många sätt men jag ska inte säga för mycket för man vet aldrig vad som kan ske. Vi har sett att det kan dyka upp saker som vi inte alls räknat med riktigt i vår planering och som verkligen kan förstöra mycket.

Jag hoppas kanske lite på att jag ska få det här avklarat som jag är inne i nu för jag vill inte att det ska ske senare då det inte dröjer så lång tid innan semestern, man kan inte åka bort som sjuk.

Vädret under månaden har varit lite hit och dit måste jag säga, ingenting som riktigt passat mig någon gång men ingenting man kan göra så mycket åt, det är som det är.

Bitter

Visst blir man bitter av att få höra att man fått cirkulationen sabbad efter att man gjort en undersökning för tre veckor sedan, till på köpet i höger arm.

Vad man sade till mig är att det finns dem som har otur i vissa saker och det brukar vara dem som drabbas av ännu mera otur, typiskt att jag ska vara en av dem då tänkte jag bara... vet inte hur mycket mera som ska drabba mig efter det här.

Som ett tröstpris för att hålla igång handen och cirkulationen fick jag en röd boll att klämma på... kunde dem inte gett mig en tutte att klämma på då? 

En pensionärsboll fick jag som en röst men kostade mig också 320 spänn för dagens besök, ska man skratta eller gråta åt hela eländet?

Jag är inte arg men lite bitter över att just så mycket ska drabba mig som alltid varit en person som alltid varit igång, nu är jag raka motsatsen, klarar inte av samma tempo.

Vet inte

Jag vet inte hur mycket jag ska bry mig om vissa saker, finns det egentligen ett intresse av att jag bryr mig kan man fråga sig. Under så många år har jag arbetat för att hjälpa andra i saker och ting men jag har inte fått så mycket tillbaka av det... ganska tragiskt kan jag tycka.

Nu har man kommit till en punkt där man blivit äldre och inte orkar lägga ned så mycket tid på saker man vet inte spelar så stor roll att man lägger ned tid på, man bryter mot alla regler säger man då.

Jag gör det som jag måste göra för att det ska snurra men att lägga ned den där äkta känslan kan jag hoppa över för inte många som lägger ned sin själ i det här som man håller på med. Människan har under en tid bara blivit mera egocentrisk och det här har aldrig passat mig och kanske det som gjort att jag hamnat där jag är. Vad som krävs att man börjar bry sig mera sägs vara att man får mera betalt men ska allt handla om pengar?

En skön seger

Lördag och det betyder mycket matcher idag, tyvärr kan man ju inte se alla då det finns andra saker att göra.

Hade jag inget annat för mig så skulle jag kunna kolla på alla matcher som erbjuds här i länet för oss som har det intresset och som själva inte spelar, jag lovar er alla att det är en fascinerande sport som passar dem allra flesta.

A-lags match samt en match i PK1 blir det i alla fall som jag ska se och dokumentera på bästa tänkbara vis. Matcherna som grabben spelar är givna att lägga på film... kanske blir det lite mera än det?

Jo då, det blev lite livesändning kan jag erkänna för er men det på A-laget, man måste vara rättvis i det här fallet då man har en egen sportsida. Jag vill försöka göra sidan så seriös som det går så vad nästa sport blir får vi se.

A-laget spelade bra, en riktigt rysande match men som inte gick som den skulle kanske, en förlust med 3-5 på hemmaplan.

Ja, man kan inte alltid vinna så bara ta det med en suck och fortsätta.

Grabbens lag ställer upp sig mot Skälby, laget som jag så gärna vill se få stryk av det här lilla landsortslaget med kanske inte dem största resurserna. Trots få spelare så kämpar man och man slår faktiskt lag som man inte trodde att dem skulle slå.

Returmötet blev ett möte som man vann igen... det kändes så gott i hjärtat.

Bättre kan ni

Jag riktar dagens överskrift till vissa som får en chans att träna med rutinerade A-lags spelare men spelar ändå som ett gäng mesar, visst fanns det inslag som var helt okej men det var ganska mesigt.

Dem här tjejerna spelar hård innebandy så dem tål smällarna som ni kan ge men ändå uteblir dem.

5 grabbar får en chans till att få en annan träning utöver den vanliga och jag såg fram emot att få vara med och se det. Två av dem vet jag kan ge ganska starkt motstånd i närkamperna men nu vet jag inte riktigt om det var tillräckligt för jag vet att dem kan mycket mera än så, visst kom det ett par smällar men...
Att spela som man brukar göra i sin egen serie duger faktiskt inte här, man måste passa och snacka på planen för att det ska bli en helhet i det hela.

Att ta bilder och spela in det på film kanske gör att man växer som spelare om man ser sig själv och det är syftet med det arbete som vi lägger ned i det här.
Jag vill att laget eller femman ska bli så mycket bättre men då måste man faktiskt anstränga sig lite mera än det här.

Ännu mera

Vad i ... har det kommit ännu mera?

Ungefär så sa jag idag då jag klev upp och såg att det bara öste ner snö, ett element som jag inte alls vill ha mera av nu. Det är inte kallt men det är bara jobbigt med snö som är blöt som betong och att gå i det är ju inte alls det roligaste.
Mitt största problem för dagen var att komma på hur jag skulle ta mig till jobbet dem här fyra timmarna som jag hade att göra...

Tog jag bilen så måste jag skotta innan och sedan då jag ska hem måste jag röja undan snö från bilen, tar jag bussen slipper jag allt det där men måste sitta med andra människor på en buss.
Jag är inte så förtjust i att åka buss och har aldrig varit det av olika anledningar men gör det om jag är tvungen. Det blev i alla fall bussen kan jag erkänna...

Vinter igen

Man blir lite sur över att titta ut på morgonen och inse att vintern kommit tillbaka, visserligen är vi i februari men var det tvunget att komma snö igen. Det har varit så bra utan all snö ett tag så man tyckte att det kunde få vara så men icke, man ska inte ta ut någonting i förskott.

Köra bil idag gick ju bra om man inte hade för bråttom i trafiken, moddigt var det och sikten var inte den allra bästa trots att det var inne i staden.

Vad annat än besvikelse kan man känna då man vaknar upp på morgonen och ser det här vita täcket som ligger över oss och bara fylls på? Jag vet i alla vad jag känner, vill bara få komma till andra varma länder för att få den där värmen som hela jag behöver i dagens läge.
Verkligen känner att nu får det vara nog med snö och sedan blask och därefter ytterligare snö, inget roligt land att bo i.

Man tar sig till jobbet för att försöka göra ett arbete men det känns inte så där väldans bra att komma dit, det är tungt att jobba just nu. Enda positiva just nu att arbeta inomhus är just att man inte behöver vara ute i det här vädret.

Måste kollas

Ja, visst ska man kolla upp om någonting är fel... man ska inte alls göra som mig, förneka att man har ont och bara tycka att det är ingenting. Jag skulle egentligen ha lärt mig av det som jag varit med om att man inte bara kan rycka på sina axlar och tro att allting är så bra trots att man har smärtor.

Jag fick mig i alla fall till att ringa för att berätta som det var upp till Hjärtmottagningen och fick en telefon tid samt ett besök upp dit ganska snart för att kanske kunna få hjälp med smärtan i armen. Man ska inte behöva ha ont var det någon som sa till mig och jag håller med om det men ibland måste man få hjälp med att bli av med smärtan och därför jag sökte idag.

I det här fallet så måste jag erkänna att det gick fort att få komma och få hjälp eller i alla fall medel för att slipa ha ont. Mer än tacksam för vården som jag fått är jag och jag kanske kan säga att jag är tacksam att vi har den sjukvård som vi har i det här landet.
Synd och skam är det att man inte uppskattar dem som gör ett otroligt fint arbete varje dag som dem finns på sina arbetsplatser.

Ja, envis som en gris är jag men till slut kommer jag till skott med att ta mig till att söka för det problem jag har.

Jobbig dag

Jag trodde i min enfald att det här skulle bli en bättre dag än vad jag hade i går men i princip började den som den föregående, vaknade av smärta i armen men lite senare på morgonen.

I med Alvedon för att kunna koppla av sedan, jag klarade av det i alla fall men jag var trött hela förmiddagen och det är väl av att det är så mycket energi som sugs upp av smärtan...

Jag vet inte om jag riktigt kan säga att jag var riktigt vaken någonting i dag, skulle ha varit och kollat på innebandy men orken fanns inte för det. Att kalla det här för liv vet jag inte heller om jag vill kalla  det för jag anser inte att det är värdigt att ha det så här, ett värdigt liv är ett sådant där man orkar med att göra saker utan att vara halvdöd efteråt.

Saknar mitt gamla liv jag hade där jag kunde arbeta utan att vara slut efteråt.

Smärta

Finns mycket skönare saker än att vakna av smärta och det tror jag nog många andra kan hålla med mig om här i internets värld, det som jag upplever kan jag tänka mig är småsaker jämfört med andras problematik.

Jag tillhör dem här som fått leva ett friskt liv ända fram till för fyra år sedan för att sedan få uppleva medaljens baksida av allting.

Jag trodde jag skulle ta fram köttyxan i natt då jag vaknade av smärtan i min arm, hade då kunnat hugga av mig armen för att slippa det här. Jag vet inte om jag skulle bli hjälpt av att hugga av skiten men bara för stunden skulle det vara skönt... vet mycket väl att jag inte klarar mig utan arm.

Att ta smärtlindrande är enkelt men för mig är det otroligt svårt då jag inte vill ta en massa tabletter, min rädsla för att bli slö i skallen är för mig en ännu större skräck.

Dem som har dem här smärtorna för jämnan lider jag verkligen med ska jag erkänna, man kan betala nästan vad som helst i den stund då man får dem.

Jag hade kunnat betala massor i natt då jag vaknade av dem i alla fall för jag vill bara vara frisk, någonting jag aldrig kommer att bli fullt ut.

Tråkiga nyheter

Var tvungen att kliva upp tidigt ändå idag bara för att jag hade tackat ja till en tid till den där människan som alltid ska in i truten på en, hittar något fel gör dem alltid så det lär dem nog göra den här gången med.

Bara att ta sig ner på city för det obehagliga men jag har ett ärende till där borta, eller två var det visst och bara passa på nu då...

Jag vet inte vad jag ska säga, först blir jag sjukskriven och nu blev även min medarbetare sjukskriven, har arbetat 50 % sedan hon kom till mig, nu helt sjukskriven till sommaren. Vet inte riktigt vad jag ska tro om stället, hur kommer det att fungera med båda ordinarie borta?

Se från annan

Det är väl så det är, jag har väl alltid varit för snäll mot alla andra för att jag har tänkt att det är bra att andra har det bra, i det hela har jag bara glömt en annan person, mig själv.

Jag har betalat priset för att jag bryr mig om att andra ska ha det bra och andra inte ska behöva lära sig eller utföra saker man inte klarar av, jag har istället gjort det. Av det hela har det bara blivit att man räknar med att det där fixar han...

Nu är det dags för mig att se på allting från en annan sida, om jag inte sköter om mig så kan jag inte fortsätta min egen kamp för att få det bra. En trasig själ är det egentligen enda som jag lyckats få med att vara så snäll som jag varit. Det är inte många som har tänkt på hur jag mår och jag tror faktiskt att man skiter i det så länge man själv har det bra.

En bra vän eller vad man nu ska kalla det ska ställa upp på varandra men jag vet inte om jag riktigt tidigare har haft någon bra vän, det där med att lita på andra ligger inte riktigt mig i fatet.

Det som skett är ett resultat av att jag varit den där som alltid ställer upp för andra men som inte får någonting tillbaka... konstigt att empatin hos människan bara blir mindre och mindre hela tiden?

Dåligt samvete

Ja, jag vaknar upp till en ny dag och solen skiner ute och nu kanske man kan hoppas på att det blir mera sol längre fram, lite piggare kanske man kan bli.

Att vakna till den här dagen innebär att jag måste få ordning på pappret till försäkringskassan så jag får sjukpenning utbetald, inte för att jag bryr mig om pengar men jag har räkningar som alla andra att betala så det är viktigt att det blir gjort. Det är bara det att det är en massa saker som ska fyllas i som jag ser som otroligt idiotiska då man redan fått läkarintyget av mig...

Försäkringskassan är en instans här på jorden som verkligen kan få människor att få dåligt samvete för att man blir sjuk, varför blir man sjuk? Är man inte sjuk innan så blir man det då man suttit och fyllt i det här formuläret för att hjärtklappning kan man få av alla dessa frågor som man egentligen inte vet man ska skriva i och som man måste sitta och jaga, bara det här är ett företag att fixa till.

Nä, kanske skulle ta och fixa ordning på sig innan man biter sig i arbetet med att ta reda på alla uppgifter?

En månad till

Ja, det blev en månad till på halvtidssjukskriven. Redan nu har jag jobbat på 50 % i cirka en månad och jag har mått ganska bra under den tiden för att jag sluppit fundera på vad som hänt på jobbet och jag har sluppit alla dessa saker som kan göra att jag mår dåligt, en månad till som jag ska ha det.
Om jag tycker det är bra eller inte? Ja, kanske är det för mig nu att försöka få tillbaka det där livet som jag bara märker rinner bort från mig.

I hela mitt liv har jag jobbat för att andra ska ha det bra och glömt mig själv, varför då? Den frågan kan man ställa sig hela tiden men jag kan inte svara på den heller med ett riktigt bra svar faktiskt. Jag vill så mycket och jag har då gett av mig själv för att alla ska vara nöjda och belåtna men i det hela har det funnits en person som bara mått dåligt och det är jag själv.
Nu är det dags att tänka på mig själv så jag får några år som jag kanske kan vara människa igen utan hjärtat som stör mig hela tiden...

Under den tid som jag varit sjuk har det funnits dem som inte trott på att jag verkligen är så dålig men jag har bevis för det och nu kom det här beviset, jag har ett så trångt hjärta som sätter stopp för mig. Tur i oturen har jag valt att göra det här ingreppet bara för att må bättre men jag vet att det finns en risk att det inte kommer bli bättre heller... för oss alla finns en utväg till ett bättre liv i alla fall.

Inte vet jag

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, vet inte om jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde för en månad sedan. Det har varit mycket lugnare för mig och mitt hjärta men jag vet faktiskt inte hur det blir om jag går upp igen i tid, kanske klarar jag av det eller så blir det bara samma visa igen.

Min läkare ringer mig i morgon eftermiddag innan jag ska på en annan undersökning och då får hon ta ställning.

Den här dagen har jag haft känningar och inte riktigt klarat av att andas riktigt alla gånger, det har liksom kommit då jag som minst anat det. En annan sak som besvärat mig är att jag sovit bort min eftermiddag efter att ha gjort ärenden och det är kanske inte så man vill leva sitt liv, jag är van vid att hålla igång men det fixar jag inte längre.

Min tanke var att kanske gå upp 25 % men jag vet inte om jag riktigt fixar det, vad jag vill och vad jag orkar är två olika saker. Kanske skulle jag kunna arbeta mera om det var att arbeta med papper i olika former men att arbeta hela vägen ut på golvet kan jag nog säga att jag inte fixar... vi får se vad som sägs under eftermiddagen i morgon.

Till en bättre dag

Vaknar upp gör jag idag med och det till en ganska vacker dag, visst är det kallt men det är ljust och fint så som jag kommer ihåg det. Det där ljuset behövs verkligen nu och jag hoppas att den här sömndruckna mannen ska få krafterna tillbaka för att orka med att möta det som skall mötas idag...

Blev hemma idag från arbetet på grund av en arm som inte riktigt orkar med allting, kanske kan det vara bra att få vila en dag extra efter ingreppet. Visst gör det ont fortfarande men inte så jag dör av det, blir snabbt fort om jag gör för mycket och självklart gör jag lite för mycket.

Har ont lite längre fram på dagen men vilar inför bilkörning då jag ska iväg och titta på en match på eftermiddagen, nej, inte grabben som spelar utan ett tidigare lag som han spelat för.

Trött som attan blev jag av att filma men även av att köra bil men det fungerade, fick ha armen i mitella så smärtan skulle släppa för några tabletter ville jag inte alls ta för det här.

Mitt motstånd för tabletter är fortfarande högt och slipper jag ta det så är jag nöjd...

Dagen efter

Jag slapp att vara kvar där uppe över natten, fick sova i min egna säng och bara det är guld värt. Jag har inte svårt för att sova i sjukhussängar konstigt nog men att få sova hemma är det bästa. Jag kommer ihåg då jag arbetade på Västra sjukhuset hur man ibland kunde lägga sig i en tom säng på lunchen för att få sig en kort vila, man var utvilad efter 20 minuter och fit for fight efteråt.

Den här natten hemma efter ingreppet har varit ganska bra måste jag säga trots ont i armen under natten, inte vaknat upp eller så men ändå känt att det gjort ont. Jag vet att det kommer bli bättre så jag ska väl inte alls gnälla så mycket om det, att jag nu gjort det här är jag enbart tacksam för.

Lördag och det betyder att det är nu dags för en match till för grabben, förra gången på bortaplan vann dem mot dem här med 7-1.
Vi får väl se hur det går den här gången på hemmaplanen men är det som tidigare så förlorar dem av någon konstig anledning... ja, det blev en förlust med 5-6 men då hade domaren tappat bort sina ögon för han dömde bort ett självklart mål.

Dagen efter som sagt var blev en dag att minnas kan jag tycka.

Dagen för det

Jaha, då har dagen för den där undersökningen kommit och jag känner mig lite nervös, gillar inte att vara hos farbror doktorn.

Så här på morgonen funderar jag verkligen på vad jag gett mig in på, kanske skulle ha lidit i det tysta igen? Jag är verkligen ingen fan av att vara hos läkare...

Jag kommer i alla fall iväg för att göra det här som jag egentligen inte vill göra, det är bara en jobbig tid jag har framför mig har jag fattat. Att bli torterad jämställer jag det här med, en sak som jag inte alls är van vid och så är det väl att bli torterad kan jag tycka.
Allt blir nog bra då det är klart intalar jag mig och det är väl det alla räknar med.

Ett otroligt bra bemötande måste jag ju säga att jag får och bara det gör att jag blir lite lugnare, helt lugn är jag inte trots att jag inte försöker visa det utåt, efteråt förstår jag att man redan sett det på mig hur orolig jag verkligen varit.
Känner igen en undersköterska där upp och får reda på att det är en av dem som jag arbetat ihop med för cirka sju år sedan... tänk att man kan tappa namn efter så kort tid men ändå känna igen ansiktet.

Får en lugnande innan ingreppet och man kan lugnt säga att den tog för inte mycket jag minns mer än fragment som kommer efter att skallen klarnar till successivt.
Att det gjorde ont och känslan av att det var någonting inne i kroppen minns jag, ingenting jag vill göra om igen men vet att jag ska utsättas en gång till. Nu har jag gjort det här till slut men väntar inte med spänning på nästa sak.

Jag får åka hem på eftermiddagen som tur är men vad jag hade för nytta av dagen hemma vet jag inte för jag bara sov mig genom kvällen ska jag säga.

Dopning

Det här med dopning kan man ju prata om hur mycket som helst, är det rätt eller är det fel? Jag anser i den här stunden att det är väl lika bra att alla får köra på samma villkor utan skuld, alla skulle få dopa sig hur mycket som helst utan att man la sig i och med det inte få tag på "skurkar".

Varför jag skriver det här är för att jag har tröttnat på den där norskan som sitter och grinar som en gris om sin oskuld kring hennes dopning... undrar bara om hon inte kan läsa eller om hon bara är dum i huvudet.

Det är ju enkelt som idrottsman att skylla på andra för att man ska kunna lägga sin tid på att träna, träna på statens bekostnad för att därefter inte betala tillbaka ett dugg.

Ja, man kanske kan säga att idrottsmän är ett gäng skurkar som lever på att andra betalar in sin skatt för inte betalar staten mig för att få se världen och inte uppvisa resultat av allting.

Låt doping flöda fritt, vill man inte dopa sig för att bli bättre så är det väl så men då vet vi i alla fall att det finns dem som anser att man ska kunna uppvisa normala prestationer för folket eller i det här fallet världen.

Dem som dopar sig kanske kan köra i egna lopp så att dem kan mäta sig med övriga på vår jord som tycker att man behöver dopa sig men skyll inte på läkare eller andra runt sig.

Ett bra tips från mig till norskan är att hon kanske skulle lära sig att läsa och vrida på förpackningar som hon får till sig, man kan inte skylla på alla andra som hon själv sagt en gång. Varför sitta och säga att idrottsmannen har en skyldighet i att kolla upp vad man får för att sedan sätta sig och skylla på någon annan?

Närmar sig

Det närmar sig nu med den här undersökningen som ska göras för att bedömas om det går att göra en operation utan att öppna upp mig, vet inte själv vad som är det bästa. Just nu är jag väl bara glad att det snart ska vara över så jag får vara ifred ett år till, jag tycker inte om att ha kontakt med läkarvården men jag har som sagt inget val om jag ska må bättre.

Nu har jag haft känningar ett tag, har inte sagt så mycket här hemma men det känns inte alls bra där inne i hjärtat...

Vad för utslag

Haft en enorm klåda ett tag och först har jag inte fattat vart det kommer sig av men nu vet jag, det kommer inifrån mig själv. 

När jag tänker efter så var det så här förra vändan också, på grund av stress och utmattning säger kroppen ifrån på olika vis och nu kommer utslag och klåda. Ruskigt att en kropp kan reagera så på lite stress och jag river sönder mig i panik för att bli av med klådan...

Jag river och river för att bli kvitt klådan men spelar ingen roll, sår uppstår istället och jag vet inte vad som är bäst i det här fallet. Just nu vill jag bara komma undan allting så jag slipper det här, vet inte snart vad jag ska ta mig till för att slippa stress och risk för att bli en utbränd individ igen för jag vet att det är dit jag är på väg.
Ont i hela mig gör det här, veta att jag blir sjuk av att arbeta för att man inte förstår att man inte kan lägga på för mycket på en person.

Ja, jag vet att jag får skylla mig lite själv eftersom jag är så förbannat snäll och har sådana krav på mig att göra så bra jag kan. Här är beviset på att man ska vara som alla andra som bara skiter i hur arbetet blir utfört...

Lätt att säga

Jag bara undrar om chefer verkligen förstår vad det är dem säger alla gånger till sina anställda då vissa situationer dyker upp i samtalen? Jag får en svag känsla av att man hela tiden försöker skärma av sig från den riktiga världen som dem aldrig varit i eller som dem kommit ifrån, dem sitter där på sina höga hästar och tycker att andra ska rensa upp på egen hand.

Ta det här med att man tillåter att samtal bandas utan att tala om det för sina anställda, dem ger sitt tillstånd utan att ens fråga en enda gång utan tar för givet att det är helt okej, för mig är det fan inte helt okej.

Jag tycker inte att det behövs spelas in samtal i sådana sketna möten som jag sitter i, måste man banda så är det som att säga att man inte litar på parten som sitter med i samtalet.

Jag är ganska trött på chefer som inte vågar gå in i konflikter utan har alla möjliga ursäkter för att slippa dessa.

Jag gillar inte konflikter men jag är inte den som backar heller kan jag lova er, är det en konflikt så ska den lösas vad som än krävs men kanske ibland önskar man att man fick lite stöd i det. Det är ju här som en chef behövs för det är inte rätt att den anställda ska ta all skit...

Det är lätt för en chef att säga att det där ordnar ni så bra på egen hand... då slipper den som är ytterst ansvarig att lägga sig i.

Sista sedan hemgång

Man tar sig upp ur sängen och käkar frukost även denna dag på cup, en sista match och sedan är det över. Det har varit en bra helg trots att matcherna kanske inte har gått som dem ska än så länge, man trodde på fler vinster men inte ville sig inte alls. Nu har vi som sagt var en match kvar och då får vi se om det blir en vinst eller förlust, hoppas kan man alltid göra.

Nu så kan man inte vila mera utan det är bara att hoppa in i sin egen bil för att köra och det är väl okej, det var skönt att slippa köra i Göteborg men bara att inse att så kan man inte alltid ha det.
Jag var inte riktigt beredd på att åka med andra även den här helgen men på något vis har det gjort att man lärt känna andra föräldrar lite mera...

Tillberga mot Lerum, jag trodde ju att vi skulle vinna mot Lerum och det blev en intensiv match där killarna gav järnet, skott på skott mot målet men attans, bollen ville inte riktigt sitta där den skulle. Hela matchen blev en match där man drog efter andan men jag tror att man skulle se den för att förstå allting så jag dra inte mycket mera av den just nu.

Hemgång var det dags för och jag som körde, började inte alls bra kan man säga då jag får dubbla budskap och ett stopp av en människa som inte alls ser sig för. Det hade kunnat börja med en smäll i baken om jag stannat som hon sade... usch, där for blodet som en störtflod fram i kanalen rätt in i dammväggen.
Snurrar runt och fixar till GPS och sedan ordnar det sig för vägen hem och nu känns det okej då man kommer upp på stora vägen.

Vädret var inte alltför bra kan jag säga, svart och blött och det var faktiskt lite otäckt att köra i det i dem hastigheterna för jag låg inte speciellt mycket under tillåtet.
Lite snöblandat men värst var det att jag fick rutan nersölad gång på gång och lysena bländade mig rejält vid vissa tillfällen, hem kom vi och det var kallt här men skönt att bara få vara hemma igen.

Ny match dag

Andra dagen av tre av cupen i Kungälv... ser fram emot att få se ännu mera innebandy om man säger så och man hoppas som sagt på vinster.
Gårdagens match gick ju inte så bra men efter en natts sömn så kanske det kan gå bättre intalar man sig själv, man vill se häftig innebandy med mycket mål till sitt eget lag men då måste dem spela.

Matchen klockan 09.00 börjar bra så att säga men det är någonting som händer och vad som händer är svårt att veta. Grabbarna spelar boll men det är någonting som saknas i alla fall för en vinst blir det inte, får nöja sig med en oavgjord match och det är ju bra det.
Jag är inte besviken men trodde faktiskt att man skulle vinna nu...

Matchen klockan 14.00 startar och vad ska man tänka den här gången, kanske ska man inte alls räkna med någonting för vi vet ju att det kan svänga av bara den i en match. Grabbarna spelar på och tar i alla fall ledningen och man håller sin ledning genom matchen och därmed säkrar en vinst den här gången.
Nu går man vidare till nästa etapp och vad är det för någonting som man ska spela emot tänker man? Visar sig vara ett lag som vunnit alla sina matcher och vunnit i tre år i rad en cup så bara räkna med motstånd.

Match klockan 19.00... en match som jag kanske kan kalla för skandalmatch på många sätt i alla fall. Våra egna gör en match som är bra, bjuder verkligen på motstånd och gör sina mål och det är som att det inte är populärt.
För en gång skull får man hårt motstånd tycks det verka som och det gör att motståndarna kör en ful stil av innebandy som innehåller fula grejer med klubban och kroppen men också fula verbala ord. Det här är en match som kommer att minnas länge.

Jag kan inte påstå att motståndarna var det bättre laget, våra hade spelet för det mesta och bara mosade på målet men bollen ville sig inte in i målet.
Ju längre tiden går så börjar motståndarna köra ännu fulare, går så långt så att man skadar andra och det är inte så det ska spelas anser jag. Grabben min ger igen i dem sista minuterna på lagkapten som under en längre tid snackat skit med honom, föräldrar skriker om utvisning men domaren bryr sig inte, säger til deras lagkapten att använda klubban till det den är till för.

Visserligen en förlust igen på protokollet men i sanningens stund en vinst där man visade att man inte ger sig för ett lag som spelar fult och där tränaren ger sig på våra spelare efter matchen.
Hovslättens är en skam för innebandyn kan jag säga...

Då var det dags

För andra gången på kort tid så är det dags igen för en långresa med bilen neråt i landet för att kolla på innebandy för oss, grabben ska ju spela så.

Att kliva upp tidigt en ledig dag är inte det skönaste som finns men man är illa tvungen till att göra det, förbereda sig för att sitta bakom ratten i flera timmar går inte för det går aldrig att förbereda sig fullt och fast för det. Visst skulle man kunna samåka med någon men det känns inte som att det är det bästa heller då jag inte alla gånger är den där som ska prata.

Känner mig lite frusen den här morgonen då jag haft svårt att komma till ro i natt men som jag slutligen lyckades med... sedan var det vara att ta sig upp sex timmar senare för att göra ordning allting för att komma iväg till Kungälv men innan dess lämna av grabben i Tillberga. Vi åker med andra ord inte med vår grabb ner och det känns konstigt.
Som alla andra gånger så är det snurrigt och frågor om man glömt någonting men som jag inte alls har glömt, gillar inte alls att man försöker få det till att jag inte minns vad jag ska ha med mig.

Vägen ner till Kungälv är och var ingen rolig väg då det inte finns speciellt mycket att se på längs vägen, jag har åkt mycket roligare vägar igenom mina levnadsår kan man säga. Den här gången tog vi en annan väg än den som GPS sade att vi skulle åka från början, blev lite kortare och snabbare resa får vår del i alla fall.
Ett stopp på vägen ner och man ville komma fram i lite skaplig tid för att slippa stress inför matchen som skulle gå i kväll.

Japp, klockan 18.00 var det då dags för den första matchen för grabbarna att spela. Hemma i Västerås satt det flera stycken och väntade på att få se matchen live och inte blev dem besvikna, hade inte tänkt att sända live men så blev det till slut.
Det här var inte en match som man vill minnas kan jag klargöra, storförlust så att säga...

Började ju bra

Lår er inte luras av överskriften, dagen började inte alls så bra för mig. Vaknar av att jag känner någonting rinna ner i halsen på mig och känner smaken av det där igen, blod, har börjat blöda under sömnen men jag vaknade av det också.

Det har hänt att jag vaknat av att hela ansiktet är täckt av blod och det är ingen vacker syn kan jag ju säga, man blir bara rädd att man gjort sig förbannat illa.

I tre timmar blödde jag innan jag fick stopp på blödande och trött efter det var, hade förlorat någonting som jag så väl behöver ha kvar i kroppen. Nu har kroppen verkligen börjat säga stopp och min roll i det hela är att lyssna på den, måste få vila ordentligt från allting.

Trött som attan men ändå hållet jag mitt mod uppe så gott det går, vill inte visa att jag verkligen mår som jag gör men jag har kunder som kan hålla mig flytande. Vad jag menar med det är att dem är så lättsamma att ha med att göra så man får lite kraft tillbaka då man är med dem, dem är så nöjda med det som dem får hjälp och stöd i.

Hade alla mina kunder lyst av en sådan belåtenhet så skulle man kanske orka med att vara en människa även då man kom hem.

Nu är man som tur ledig några dagar och det betyder för mig ännu en resa nedåt i landet för att kolla innebandy, någonting som jag verkligen lever för att få vara delaktig i. Ska bli så skönt att få komma från staden ett tag och inte alls bry sig om det som är här hemma.

Ny månad

Februari har vi nu kommit till och det blir ljusare tider men ännu ljusare om en månad till, vi får nöja oss med att veta att det faktiskt blir en vår det här året också. Det är nu man börjar längta efter en semester som man behöver, slippa ta allt det här ansvaret som man är tvungen till då man är på jobbet eller övrig tid. På semestern kan man skita i alla måsten...

För egen del betyder den nya månaden en massa obehagliga saker men får väl leva med det bara jag blir bättre, jag har börjat gått ner mig så jag behöver verkligen den här hjälpen kan jag känna om jag bara kan bli lite bättre.

Jag ska inte klaga för att allting har gått så fort med allting, så fort att jag blivit tagen på sängen och då klagar ändå många på att dem får vänta. Jag är bara glad att man lyssnat på mig och ger mig det som man kan.

Jag tog mig idag till jobbet men med buss den här gången, att få en parkering är inte ens lönt att tänka på där jag jobbar.

Vad jag egentligen kände inför att åka till jobbet tänker jag inte säga men speciellt mycket positivt har jag då inte att säga just nu, det finns dem som jag vill träffa men så finns det dem jag inte alls vill möta.

Februari är en skön månad för man vet att om cirka två månader har vi den där härliga våren som gör att vi vet att snart får vi semester under några veckor och kan skita i allt och definitivt i alla måsten som finns runt oss.