Dagen för det

Jaha, då har dagen för den där undersökningen kommit och jag känner mig lite nervös, gillar inte att vara hos farbror doktorn.

Så här på morgonen funderar jag verkligen på vad jag gett mig in på, kanske skulle ha lidit i det tysta igen? Jag är verkligen ingen fan av att vara hos läkare...

Jag kommer i alla fall iväg för att göra det här som jag egentligen inte vill göra, det är bara en jobbig tid jag har framför mig har jag fattat. Att bli torterad jämställer jag det här med, en sak som jag inte alls är van vid och så är det väl att bli torterad kan jag tycka.
Allt blir nog bra då det är klart intalar jag mig och det är väl det alla räknar med.

Ett otroligt bra bemötande måste jag ju säga att jag får och bara det gör att jag blir lite lugnare, helt lugn är jag inte trots att jag inte försöker visa det utåt, efteråt förstår jag att man redan sett det på mig hur orolig jag verkligen varit.
Känner igen en undersköterska där upp och får reda på att det är en av dem som jag arbetat ihop med för cirka sju år sedan... tänk att man kan tappa namn efter så kort tid men ändå känna igen ansiktet.

Får en lugnande innan ingreppet och man kan lugnt säga att den tog för inte mycket jag minns mer än fragment som kommer efter att skallen klarnar till successivt.
Att det gjorde ont och känslan av att det var någonting inne i kroppen minns jag, ingenting jag vill göra om igen men vet att jag ska utsättas en gång till. Nu har jag gjort det här till slut men väntar inte med spänning på nästa sak.

Jag får åka hem på eftermiddagen som tur är men vad jag hade för nytta av dagen hemma vet jag inte för jag bara sov mig genom kvällen ska jag säga.