Då var det dags

För andra gången på kort tid så är det dags igen för en långresa med bilen neråt i landet för att kolla på innebandy för oss, grabben ska ju spela så.

Att kliva upp tidigt en ledig dag är inte det skönaste som finns men man är illa tvungen till att göra det, förbereda sig för att sitta bakom ratten i flera timmar går inte för det går aldrig att förbereda sig fullt och fast för det. Visst skulle man kunna samåka med någon men det känns inte som att det är det bästa heller då jag inte alla gånger är den där som ska prata.

Känner mig lite frusen den här morgonen då jag haft svårt att komma till ro i natt men som jag slutligen lyckades med... sedan var det vara att ta sig upp sex timmar senare för att göra ordning allting för att komma iväg till Kungälv men innan dess lämna av grabben i Tillberga. Vi åker med andra ord inte med vår grabb ner och det känns konstigt.
Som alla andra gånger så är det snurrigt och frågor om man glömt någonting men som jag inte alls har glömt, gillar inte alls att man försöker få det till att jag inte minns vad jag ska ha med mig.

Vägen ner till Kungälv är och var ingen rolig väg då det inte finns speciellt mycket att se på längs vägen, jag har åkt mycket roligare vägar igenom mina levnadsår kan man säga. Den här gången tog vi en annan väg än den som GPS sade att vi skulle åka från början, blev lite kortare och snabbare resa får vår del i alla fall.
Ett stopp på vägen ner och man ville komma fram i lite skaplig tid för att slippa stress inför matchen som skulle gå i kväll.

Japp, klockan 18.00 var det då dags för den första matchen för grabbarna att spela. Hemma i Västerås satt det flera stycken och väntade på att få se matchen live och inte blev dem besvikna, hade inte tänkt att sända live men så blev det till slut.
Det här var inte en match som man vill minnas kan jag klargöra, storförlust så att säga...