En sak som jag är förbannat tacksam för är att jag inte längre är en av dem här ungdomarna som kommit ut på den öppna arbetsmarknaden... arbetsmarknad vet jag inte riktigt om jag kan kalla den för. Det finns inga arbeten så då får vi kalla det för marknad, en marknad där arbetsgivare kan plocka sin arbetskraft till ett lägre pris för så är det ju, inte alla som kan sätta ett riktigt värde på sig själva och sin lön.
Jag har tjänstgjort inom vårsektorn i 34 år och fastnade där av en slump, var inte riktigt det jag hade tänkt mig att jobba med hela mitt liv men jag är fortfarande kvar så visst finns det någonting som gör att man stannar.
Att livet inom vård är enkelt ska jag inte säga direkt men beror på vad man vill med sitt arbete, hela tiden handlar det om sig själv och vad man vill göra med sitt arbete. Många platser kan du gå och sätta dig på och bara vänta på slantarna som ramlar in men då undrar man bara vad man har där att göra egentligen?
I dagens läge för att arbeta inom vård ska du ha gått en massa utbildningar och helst ska du ha högskoleutbildning för att torka av en diskbänk. Jag tycker inte alls att du behöver en massa poäng för att arbeta inom vården för inte det som det handlar om utan handlar mera om att du ska passa för arbetet.
Den som har fina utbildningar får högre lön men är rena skräpet arbetsmässigt medan vi har dem som har lite mindre av utbildningen eller ingen alls som får låga löner men som är skapta för jobbet. Det finns ett exempel till och det är dem som har vänner högre upp som kan få höga löner och slippa göra så mycket då dem väl kommit in på arbetsplatsen.
Visst är det här känsligt men jag som har varit med ett tag har sett alla saker man ska se och även saker man inte behöver se, många gånger undrar man vad det är frågan om och i andra stunder önskar man bara när det ska ta slut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar