Vacker dag fick vi idag och ingen som kan protestera mot men en sak som gjorde den här dagen speciell var att det var inte mycket folk ute på gatorna. Inga samlingar så att säga någonstans utan det man såg var en samling på två personer och det är ovanligt då det är så vackert väder.
Det där naturliga sorlet som brukar möta en då man är ute i solskenet var som bortblåst med den blåst som vi fick med solen.
Tyckte själv att det var bra att passa på att lapa lite sol i alla fall, det där sociala är jag ändå inte speciellt bekant med i mitt arbete.
Jag har fortsatt arbete trots att jag ligger i riskzonen men jag är som jag är, håller andra en bit ifrån mig vid minsta misstanke om en sjukdom som kan hoppa över mig. Visst är det så, jag kan inte alltid lita på att den jag möter är frisk men arbetsgivaren tycker inte att vi som arbetar där jag arbetar behöver hålla undan utomstående och kunderna möter massor av människor i sin vardag... vad är det dem drar med sig till mig egentligen kan man fråga sig?
Kände idag att jag hade lite ont i bröstet men som vanligt nonchalerar jag det för jag tror att jag är oemotståndlig och det kan bero på många orsaker.
Jag har så mycket kraft så jag klarar av att arbeta och jag har inte några av dem symptom som man säger att man ska ha för att vara smittad och jag tror inte jag är smittad heller. Problemet är att det är så mycket just nu så att även en frisk människa kan känna saker som inte stämmer.
En lång dag i ensamhet för det mesta var det för mig men jag hade att göra och som jag ville bli klar med för att få slippa hålla på för länge med sakerna. Mer än vad jag egentligen borde göra fick jag gjort och det känns i kroppen nu när jag sitter här hemma och skriver det här.
Har läst lite nyheter och det slås upp stort hur kungligheterna sätts i karantän för dem måste ju skyddas till varje pris, vad är det som gör dem mycket viktigare än alla andra egentligen? Varför skriver man inte mera om vanliga människor som drabbas av det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar