Har ingen ände

Har man barn så betyder det att det finns ingen ände på bekymmer, alltid någonting som bara är fel på någonting. Alltid ska det vara ett problem och då man ska lösa det så visar det sig ändå att det enbart handlar om en skitsak som inte behövs lösas, undrar om det var så när man själv var ung men inget som jag kan minnas i alla fall.

Jag kanske inte hade det så lätt när jag var yngre men som sagt så tror jag inte att man hade så mycket bekymmer som man har nu.

Dagens ungdom har det för enkelt, det finns alltid någon som kan lösa problemen åt dem utan att dem behöver själva göra det. Är det inte en människa som hjälper till så är det en maskin som kan fixa till problemet så man inte behöver anstränga sig.

En hjärna har alla fått vid sin födsel men man undrar hur många som vet vad den ska användas till alla gånger, ja, vi ska inte dra alla över en kam men rent allmänt är det faktiskt så att människan använder sin hjärna allt mindre i sin vardag.

Det finns ingen ände på problemlösningen om man har barn som kommit upp i tonåren utan det håller en i action hela tiden om man bara vill. Jag skakar ofta på huvudet och inser att nu för tiden inbillar sig barn oftare och oftare att det är ett problem trots att det inte är det.

Ett litet problem kan mynna uttal ren mobbing bara för att man inbillat sig att det är ett problem och har det gått så långt så kan man snacka om problem, man kan bara hoppas på att det inte får komma till det stadiet.