Ensamhet

Visst är det märkligt hur olika vi människor upplever ensamhet?

Det som jag inte upplever som ensamhet upplever andra som ensamhet, nu är jag väl inte den som alltid måste ha en massa människor runt mig hela tiden kan jag ju erkänna, ganska skönt att slippa människor faktiskt ibland kan jag säga er.

En del är inte skapta för att vara ensamma längre stunder medans andra faktiskt är skapta för det, vi kan bara inse att alla människor är så olika.

Just dessa olikheterna gör oss unika, i alla fall en del av oss måste jag säga för det finns dem som är så lika så man tror att dem sitter ihop någonstans och inte kommer loss från varandra.

Just det här fenomenet ser man på arbetsplatser överallt hur vi är skapta för olika roller i samhället, jag ha min roll och andra har sina roller och man kan ibland undra varför människor är så olika för? Nu är det bara tur att vi är så olika för att annars skulle samhället bara stanna av totalt med en massa grinande människor som antingen saknar ensamheten eller det där ständiga sällskapet.

För min del spelar det inte så stor roll vad jag är, tycker att människan kan vara ganska tråkig med jämna mellanrum så att det där ständiga sällskapet har jag inte så stor längtan efter, nu kan jag inte säga att jag aldrig vill ha sällskap för det stämmer inte men vill inte ha den där ständiga biten hela tiden.

Att aldrig får vara ensam kan vara rena döden, alla vet att människor kan terrorisera ihjäl varandra med en massa gnäll och tjat utan att själva begripa det själva. Just den där ensamheten är viktig ibland för att man ska kunna återhämta sig från allting.

Ensamhet har en fördel och en stor sådan faktiskt, man blir aldrig osams med någon annan och man kan inte skylla på någon annan än sig själv.