Jag ska vara med här även det här året trots att jag vet att jag riskerar mycket genom att vara det men som jag brukar säga, har jag tur så sker det som inte ska få ske egentligen.
Det här är det elfte året i rad som jag kommer att delta men det kanske blir ett av de tuffaste också med tanke på att jag inte mått så bra under den senaste veckan, jag ska göra det som jag kan och mycket mera kan jag inte göra.
Jag tog min cykel, ja, jag cyklade dit för en gång skull istället för att ta moppen för det skulle ju se ut. Nu ska jag inte säga att jag är så pigg på att cykla för det är jobbigare än att promenera av någon märklig anledning men jag kom fram dit jag skulle.
Det dunkade lite i hjärtat oroväckande av cykelturen men gav sig också ganska snabbt som tur var, lite rädd att jag skulle behöva stå över faktiskt.
Så mycket folk och det är ju inte heller någonting som jag är så förtjust i men anmäler man sig till en sådan här sak så har man liksom inget val än att gilla läget som man brukar säga.
Jag laddar mig mentalt för att ta den här promenaden på fem kilometer för jag vet ju inte vad som kan ske under vägen och jag vet inte heller om jag ville veta det innan jag kom iväg. Lite vemodigt var det att vänta på sin tur men sedan bar det av.
Hela koncentrationen ligger på andningen och att fötterna ska ta sina steg i en jämn takt, får inte komma i obalans med andning eller stegen för då vet jag att det är kört. Höger ben gör ont ifrån smalben upp i höften och nu vet jag eller kommer ihåg varför jag inte promenerar så mycket som jag gjorde förr, bröstet håller sig i alla fall lugnt och inga känningar alls, passerar 1, 2 och 3 kilometer utan besvär.
Vatten strax efter 3 kilometer och jag tar två muggar för att svepa i mig vätskan men det skulle jag inte ha gjort för nu säger hjärtat till mig, sänker farten en aning men ökar då det lugnar sig.
Jag passerar 4 kilometer och känner att jag kommer att lyckas med det här igen, jag hittade den perfekta takten på steg och fick till andningen så jag skulle klara mig.
Passerar 5 kilometer och mål på en tid 55,37 och det är bra gjort måste jag säga. 8 minuter sämre än förra året då jag var i lite bättre form faktiskt men jag får vara nöjd och kanske om jag är med nästa år förbättra mig igen.
Det var då jag kom hem efter ytterligare en cykeltur som jag började få känningar men inte så att jag inte kunde genomlida det, lyckan av att lyckas fick mig att glömma...
Det här är det elfte året i rad som jag kommer att delta men det kanske blir ett av de tuffaste också med tanke på att jag inte mått så bra under den senaste veckan, jag ska göra det som jag kan och mycket mera kan jag inte göra.
Jag tog min cykel, ja, jag cyklade dit för en gång skull istället för att ta moppen för det skulle ju se ut. Nu ska jag inte säga att jag är så pigg på att cykla för det är jobbigare än att promenera av någon märklig anledning men jag kom fram dit jag skulle.
Det dunkade lite i hjärtat oroväckande av cykelturen men gav sig också ganska snabbt som tur var, lite rädd att jag skulle behöva stå över faktiskt.
Så mycket folk och det är ju inte heller någonting som jag är så förtjust i men anmäler man sig till en sådan här sak så har man liksom inget val än att gilla läget som man brukar säga.
Jag laddar mig mentalt för att ta den här promenaden på fem kilometer för jag vet ju inte vad som kan ske under vägen och jag vet inte heller om jag ville veta det innan jag kom iväg. Lite vemodigt var det att vänta på sin tur men sedan bar det av.
Hela koncentrationen ligger på andningen och att fötterna ska ta sina steg i en jämn takt, får inte komma i obalans med andning eller stegen för då vet jag att det är kört. Höger ben gör ont ifrån smalben upp i höften och nu vet jag eller kommer ihåg varför jag inte promenerar så mycket som jag gjorde förr, bröstet håller sig i alla fall lugnt och inga känningar alls, passerar 1, 2 och 3 kilometer utan besvär.
Vatten strax efter 3 kilometer och jag tar två muggar för att svepa i mig vätskan men det skulle jag inte ha gjort för nu säger hjärtat till mig, sänker farten en aning men ökar då det lugnar sig.
Jag passerar 4 kilometer och känner att jag kommer att lyckas med det här igen, jag hittade den perfekta takten på steg och fick till andningen så jag skulle klara mig.
Passerar 5 kilometer och mål på en tid 55,37 och det är bra gjort måste jag säga. 8 minuter sämre än förra året då jag var i lite bättre form faktiskt men jag får vara nöjd och kanske om jag är med nästa år förbättra mig igen.
Det var då jag kom hem efter ytterligare en cykeltur som jag började få känningar men inte så att jag inte kunde genomlida det, lyckan av att lyckas fick mig att glömma...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar