Ja, i tre dagar har jag återkommande haft väldigt ont i bröstet och jag vet inte vad det kan komma sig av. Jag har inte gjort någonting som är speciellt ansträngande tycker jag men kanske kan det vara lite av det som jag misstänker, inre stress med ångest för att ångestfylld har jag varit lite nu på slutet.
Jag kämpar på av någon anledning istället för att ta den där lätta utvägen och sjukskriva mig i tid och otid för att jag mår dåligt ibland, tror inte att jag skulle må så mycket bättre av att vara hemma heller så. Det där med att kämpa på finns inom mig och en gång i tiden så sade jag ju att jag kommer att kämpa ända fram tills jag faller omkull vare sig det blir hemma eller på min arbetsplats.
Jag har alltid älskat att arbeta men nu vet jag inte, jag känner kanske inte samma starka lust att göra det på grund av olika omständigheter.
Smärtan och andnöden är rent helvetiskt jobbig för mig men får jag bara vila tillräckligt så orkar jag med att vara människa ett tag till även om det bara är korta stunder.
Ibland orkar jag vara igång ett par timmar men då är jag grymt trött, en halvtimme är det mest lagom för mig att vara igång rejält för att därefter bara ta det lugnt. Att ta en promenad på 15 minuter kan ibland vara som ett helt dygn för mig kan jag ju säga om jag blir tvungen att gå för fort och det är så att jag skäms över att inte orka med det ens.
Nu ska jag inte tråka ut er med mina sjukdomar för det finns även roliga saker att prata om kan jag erkänna. Efter mitt arbete nu ikväll var jag på fotboll där sonen spelade och jag tackar ju bara för att ibland är det matcher som börjar klockan 18.00 så att jag hinner dit för att titta, visserligen missar jag tio minuter ungefär men jag få se när ett av mina barn är med och spelar och får visa att han är en idrottsman.
Min dotter har haft en sådan tur så att hon får vara med Malmaberg och träna, hon tränar med sin brors lag för att hålla igång och bara det är en lycka för mig att veta att hon håller igång lite grann även om hon inte tävlingsspelar.
Jag kämpar på av någon anledning istället för att ta den där lätta utvägen och sjukskriva mig i tid och otid för att jag mår dåligt ibland, tror inte att jag skulle må så mycket bättre av att vara hemma heller så. Det där med att kämpa på finns inom mig och en gång i tiden så sade jag ju att jag kommer att kämpa ända fram tills jag faller omkull vare sig det blir hemma eller på min arbetsplats.
Jag har alltid älskat att arbeta men nu vet jag inte, jag känner kanske inte samma starka lust att göra det på grund av olika omständigheter.
Smärtan och andnöden är rent helvetiskt jobbig för mig men får jag bara vila tillräckligt så orkar jag med att vara människa ett tag till även om det bara är korta stunder.
Ibland orkar jag vara igång ett par timmar men då är jag grymt trött, en halvtimme är det mest lagom för mig att vara igång rejält för att därefter bara ta det lugnt. Att ta en promenad på 15 minuter kan ibland vara som ett helt dygn för mig kan jag ju säga om jag blir tvungen att gå för fort och det är så att jag skäms över att inte orka med det ens.
Nu ska jag inte tråka ut er med mina sjukdomar för det finns även roliga saker att prata om kan jag erkänna. Efter mitt arbete nu ikväll var jag på fotboll där sonen spelade och jag tackar ju bara för att ibland är det matcher som börjar klockan 18.00 så att jag hinner dit för att titta, visserligen missar jag tio minuter ungefär men jag få se när ett av mina barn är med och spelar och får visa att han är en idrottsman.
Min dotter har haft en sådan tur så att hon får vara med Malmaberg och träna, hon tränar med sin brors lag för att hålla igång och bara det är en lycka för mig att veta att hon håller igång lite grann även om hon inte tävlingsspelar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar