Dagens inlägg ska inte handla om någonting annat än min arbetsgivare och hur man reagerar eller reagerat på det som sker inom verksamheten, antingen i tysthet eller med full förståelse uppifrån. Jag vet inte och jag kommer inte säga så mycket om det heller utan svarar bara att det här är någonting jag såg och hörde för många år sedan.
Företeelsen är inte alls ovanlig inom verksamheten utan är mera vanlig än vad man tror kan jag erkänna, helt fel om ni frågar mig men jag har svårt att tro att det går att stoppa. Visst är det väl så att man tänker på sina nära och kära som det heter.
Jag har hört om det här med att man inte har rätt utbildning men strax därefter kommer någon som inte har utbildning och får ändå jobbet. En del menar att utbildning är huvudsaken men jag tycker inte det alla gånger utan det är vad man har för intresse för att arbeta med just den saken... märkligt nog så är det så att då dessa personer har någon i sin närhet som behöver arbete betyder inte utbildning någonting.
Hela tiden handlar det om olika band till olika människor för att få ett arbete inom koncernen trots att man säger att alla söker på lika villkor.
Jag känner igen det mesta i dem här artiklarna som är tagna ur VLT den 14 februari 2020 och dem är högaktuella. Tragiskt att det ska få vara så här men så länge inte tillräckligt många klagar och gör sin röst hörd kommer det här att bara fortsätta.
Kanske är det som en forn chef sade till mig och resten av styrkan, "Det ska ni veta, ni är utbytbara!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar