På flykt

Springer för livet för att komma undan hela tiden men vad är det jag springer ifrån? Man brukar säga att man springer till den man har som älskade och det så som dem visar det på film, ett par som möts på halva vägen för att mötas i en het vild kyss... sådant trams.

Jag springer för att komma undan allting, jag har gjort mitt och jag springer ifrån allt det som varit för att nu börjar allt det gamla krypa upp igen, både saker jag vill minnas och sådant jag inte vill minnas.

Mina drömmar handlar mest om att jag jagas av det förflutna, allt det som jag en gång i tiden verkligen ville ha men som jag nu inte ens vill ta i tång för jag har insett att jag börjar bli gammal.

Det som var en gång i tiden var underbart men jag försöker hela tiden fly undan för alla minnen gör mig bara illa för jag vet att ingenting av det får jag tillbaka men det kryper fram mer och mer, skulle vilja ha det igen men kan inte få det så därför springer jag.

Tiden förr var bättre, mindre bekymmer och mycket mindre världsproblem att fundera över och hur framtiden ska bli. Nu känns det bara mera skrämmande att leva för hela tiden man måste vara på sin vakt emot så mycket mer utifrån som kan skada en... bättre att springa för att komma undan jämförelsen från då och nu.

I vaket tillstånd kan jag inte springa ifrån saker för det kan jag inte för jag har ett ansvar men i nattens drömmar springer jag som en dåre och jag vet ändå en sak, vägen kommer snart att ta slut och avgrunden finns där och tar emot mig...

Nu tänker ni kanske att det där måste vara en riktig dåre som skriver sådant men då undrar jag bara, minns ni inte tiden förr och hur skrämmande vissa saker har blivit ju mera åren har gått.

Har ni glömt er första kärlek eller har ni fortfarande den kärleken kvar inom er men som ni inte helst minns bara för att det gör ont inom er?

Jag vill inte glömma min första kärlek och kommer aldrig att göra det men jag springer i nattens drömmar för att det hela inte ska ta över min själ, jag har det jag har och ingenting som jag ångrar men visst har man sina funderingar över vad som skulle ha varit om det blivit som ville förr...

På flykt är jag varje dag eller natt kan man kanske säga för att i drömmarna springer jag som en dåre för att komma undan allting som varit, det sårar bara mig att tänka och minnas allting. Mina minnen har en tendens att ta över hela min hjärna vissa tillfällen och jag drar mig undan "livet" för att inte vara kontaktbar under timmar, så kan minnena ta över mig.

På flykt kan man vara på många olika sätt men att ta emot det som är nu är ingenting man kan komma undan, bara ta det som det är och försöka att inte oroa sig för mycket av det som en gång varit och vad som kan komma i framtiden...