Blodomlopp 2013

För nionde året i rad är det som jag kommer att vara med i det här loppet, ett slags gift har det blivit för mig att vara med.

Jag springer inte hela för det fixar jag inte riktigt och det här året blir det ännu värre med hjärtat som inte riktigt vill med, får vara glad att jag kan vara med över huvudtaget och det som räknas tycker jag.

 

För tredje året går vi hela familjen på loppet och det ser jag som en positiv sak, en gemensak aktivitet som gynnar oss alla. Lite mysigt då vi brukar dela upp oss far - son och mor - dotter samt farbror, därefter samlas för att sätta oss ned i gräset och fika kassen som man får för att man medverkat i lag. Den där smörgåsen och allt annat smakar som en riktig lyxig middag efter att ha slitit runt banan kan jag säga, man äter med god aptit för att sedan cykla hem och får svabba av sig ordentligt.

 

Det här är någonting som jag inte får missa, skulle jag nu falla omkull så får det väl vara så, jag har deltagit i alla fall. Vissa saker kan man inte ta ifrån mig faktiskt och blodomloppet är en sak som jag aldrig kommer att ge upp, det är som en årsklocka som talar om att nu är nog sommaren över för det här året.
Nu ska det bli intressant att se hur det går denna gång för mig men allra mest se om mina barn har blivit snabbare.
- - - - - - - - - -
Tillbaka hemma igen efter en lyckad kväll, känner mig väldigt nöjd och fridfull över det jag åstadkommit faktiskt. Jag var lite långsammare i år men med tanke på att jag inte klarat av att röra dödköttet så mycket så blev det en bra tid kan jag tycka. Dryga minuten långsammare faktiskt sedan förra året men hör och häpna, jag lyckades med att springa hela 1,5 kilometer och mitt hjärta jobbade som det skulle, inga smärtor alls men jag var trött.

Sonen slog sitt resultat sedan förra året så som min dotter gjorde och min fru med för den delen, vi ska inte glömma någon i detta som är en trevlig aktivitet för oss alla. Jag är jättenöjd över att få visa upp resultaten för familjen och dem kan känna sig stolta med tanke på att vi är ganska dåliga på att röra oss, trots innebandysäsongen som ligger på vintertid.
Jag hann inte med grabben som bara helt plötsligt sade; Jag ska springa en bit pappa. Därefter såg jag inte till honom förrän vi möttes vid målet, det här året slog han mig och jag känner mig nöjd.

Efter den här kvällen vet jag en sak, jag ska skaffa det där terrorkortet så jag får sätta igång med att träna upp mig så jag kommer tillbaka återigen efter sjukdomen. Kanske gör träningen väldigt stor nytta för pumpen om jag får sätta igång, jag har ju en puls som en idrottsman säger dem ju men jag är ingen idrottsman!
Jag vill inte se ut som en Jordglob som blir röd som en beta i ansiktet varje gång jag rör mig.