Denna sköna och varma dag med sina 36 grader i solen skulle fyllas upp med en härlig tur ut på Atlanten för att där få se och fotografera delfiner i fritt tillstånd, trodde vi i alla fall.
Vi tog oss upp lite tidigare för att inte missa bussen som skulle ta oss till båten för att kunna åka iväg på denna utflykt som vi alla sett fram emot, främst tjejen hade sett fram emot det. Att vara stor djurälskare och få se delfiner där dem hör hemma skulle ha varit en höjdpunkt i tjejens liv och det var kul att höra henne prata om det med en sådan energi.
Bussen blev försenad och detta på grund av två engelsmän inte kunde hålla tiden, för mig är det här att inte hålla tider för en bussavgång helt otroligt. Jag kan tycka att man ska kunna hålla en sketen tid då det är andra som ska med, hur skulle det se ut om man alltid skulle skjuta på avgångar på bussar och andra transportmedel?
Nu vet jag att där hemma i kalla Sverige så kan inte SJ hålla sina tider och man får vara glad om tåget ens kommer under vissa perioder.
Om man har så svårt för tider så kanske man skulle börja fundera över om det inte är dags att ställa klockan på sin telefon?
Vi kom iväg i alla fall men 20 minuter försenade och detta förde med sig en svindlande busstur på dessa serpentinvägarna som jag upplever som lite ruskiga, satt precis vid kanten av stupen så jag trodde vi skulle rasa ned. Dem kör som att dem inte hade någon tid alls att missa eller kanske man skulle säga, inte får missa sin siesta som dem allra flesta tar i landet.
Jag i mitt fall lider lite av svindel så där kom det lite illamåendes men ingen fara, jag överlevde turen till målet för att komma ut på havet.
Ut på havet i alla fall, ett hav som det var en del vågor på och ju längre tiden gick, fler och fler blev sjuka av det gungandet som blev av vågor som slog i sidan av båten. Först som reagerade i vår familj för att följas av sonen som gnällde lite på illamåendet som infann sig och därefter dottern, själv mådde jag lite illa men det efter bussresan och att jag bara så där började känna av mitt arma hjärta. Jag tyckte det var skönt att få komma ut på havet då det är väldigt vackert men tjusningen dog ut efter drygt en timme utan att man såg till det som vi skulle få se, visste att det inte var garnterat att vi skulle få se någonting.
Tiden gick vidare utan att vi såg till en enda delfin utan bara en massa sjöfåglar som käkade på skräpet som flöt på ytan. Frugan kastade upp och fick inte någon nytta av denna tur och sonen satt och somnade för att glömma sin sjösjuka och dottern följde med i spåren. Jag satt där i stort sett ensam i solens gassande värme och blev bara uttråkad, jag ville som alla andra se delfiner eller en val men vad ska man göra, hoppa ner i vattnet och tvinga delfinen leka runt båten?
Fler och fler på båten blev sjuka och det spyddes på flera håll, ett par fall var så att man satt och höll i sig i stänger i en viss tro att båten skulle sjunka i vilken minut som helst. Vi hade ett fall där en tjej la sig ner efter bara 20 minuter för att hon reagerade med en gång på gungandet och då har man ingen som helst nytta av detta.
Jag kunde bara konstantera en sak och det är att familjen inte klarar av att åka liten båt på grund av att om det skulle gunga så har dem ingen nytta av detta. Vi som hade bokat en katamarantur på måndag, jag vågar inte riskera att dem ska bli sjuka och frugan sade redan på båten att hon inte ville åka på måndag så då fick hon sitt sagt.
Jag som inte blev sjösjuk hoppar över katamaranen bara för att jag tycker inte att man ska åka någonting man inte klarar av, nu vet vi att små båtar, mindre än kryssningsfartyg kan inte familjen åka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar