Iväg kom jag

Jag kom iväg som jag skulle idag till platsen där jag helst inte just nu vill vara på, vet att det är bra att jag är där men jag känner bara att min ork för det hela inte finns. Jag försöker att ta det lugnt hela tiden men det blir i alla fall att jag går upp i varv som jag inte ska göra för att det ska vara bra för mig...

Dagen blev en dag som gick fort men ändå var samtidigt lång med en rad små attacker av smärta över bröstet, fick inte tillräckligt med luft som sig bör.

En kort dag att vara på arbetet och det är jag glad för, skulle inte ha orkat med sju timmar till där utan bara kände att jag måste hem eller bara därifrån innan dem där otäcka känslorna svallade över mig.

Inte bara mitt hjärta som stoppar mig just nu utan det är även den här ångesten över att alltid vara ensam, känner mig så isolerad just nu och det är inte alls bra i mitt tillstånd.

Nu vet jag att det är bra för min del att ha någon form av rutin i mitt liv och det är det som jag förespråkar alla att man ska ha, enklare att leva sitt liv med saker som görs samma hela tiden och att man inte frångår sina vanliga rutiner för mycket.

Jag har lite svårt att röra mig utan att bli tungandad men jag biter ihop och lider igenom dagen för jag vet att jag får vila sedan... att jag sedan känner av min högra höft och ljumske gör ju inte livet roligare.

Så lätt

Väldigt lätt att det kan bli fel och det måste man acceptera, den mänskliga faktorn är inte felfri men det är inte heller datoriserade länken heller. Många gånger sker fel eller misstag och bara att acceptera men det finns dem som tycker att det inte ska vara så, om det sker från andra så är det helt oacceptabelt, är det dem själva det handlar om så är det som sagt mänskligt att fela.

Ganska tröttsamt med dem här som säger att det ska vara si och så och att det är inte bra att det blir fel, dem är bara ett folkslag som är vidriga. Fortfarande gör vi människor fel och det är så det ska vara för att vår mänskliga sida ska finnas kvar för att annars är det bara att byta ut oss till robotar som inte avviker en tum från det som ska vara.

Undrar hur mina kunder skulle tycka om det var robotar som kom till dem för att hjälpa till?

Jag gör fel men jag gör allt för att det inte göra det men det frestar på att hela tiden hålla koll på sig själv.

Söndag

Ja, det blev söndag igen och det betydde för mig att jag var tvungen att ta mig till jobbet den här söndagen, heldag.

Vad jag kände inför det här kan jag inte med ord beskriva riktigt men att jag kände någonting gjorde jag...

Upp i lagom tid men ändå inte, den där sängen tyckte att jag helst skulle ligga kvar men som vanligt så fungerar inte livet på det viset, man måste arbeta för att kunna leva... dessa alla måsten som finns i världen gör mig tokig. Tänk om man bara kunde leva utan alla måsten?

Upp med grabben för att köra honom till samling inför match och för mig sedan till jobbet... asch, vad ska det bli av den här söndagen.

En lätt frustration då jag kommer in innanför dörren för att installera mig på den plats där jag ska vara under dagen, vill inte, är tvungen att vara kvar i alla fall. 

Vet inte vad jag ska börja med faktiskt men satte igång med det som jag förstår att man behöver ha min hjälp i och för att det inte ska fastna i det vanliga.

Känner att väggarna rör sig emot mig där jag sitter, ensamheten gör att jag börjar prata med mig bara för att få en känsla av att jag har någon hos mig. Det här känns bara helt fel och jag vet att jag är på väg in i det som var tidigare men att jag jobbar för fullt med att förhindra det hela, vet inte om jag kommer att lyckas stoppa det.

Då jag får återvända hem känns det som att en sten faller av mig...

Onödigt

Det är bara så onödigt att lägga näsan i blöt varenda gång då det är någonting, ingen blir hjälpt av det finns någon som lägger näsan i blöt helt i onödan. Vad som egentligen sker om någon lägger sin näsa i blöt är andra runt om då det kan bli en massa följdproblem av det.

Jag vet hur det är att vara i närheten av en människa som inte kan sluta upp med att lägga sig i saker bara för att man inte förstår vad man säger eller för att man helt enkelt struntat i att lyssna.

Jag har liksom ingen lust att få lida mera av att man lägger sin nyfikna näsa i blöt bara för att man ska försöka spela duktig, om man är duktig så lär man sig av misstag men inte den här personen inte. Vad det bottnar i det hela vet jag inte men jag får för mig att man hela tiden måste söka bekräftelse om att man är duktig i att man gör någonting.

Just i det här med att spela duktig kan sabotera för andra men kanske bryr man sig inte om det? Man har ju varit duktig anser man själv.

Laga mat

Den här tiden som jag inte behövt vara på jobbet så mycket så har jag känt mig mycket lugnare eller bättre om man ska säga så, inte behöva vakta ryggen från hugg och det är en befrielse.

En annan sak som har varit positiv är att en del av min glädje för att laga mat har kommit tillbaka, jag orkar laga mat utan att det blir en massa skit av det hela, alltid har jag velat laga mat som är bra för mig och min familj men det går inte om man tappat intresset eller inte orkar.

Under den här veckan har jag lagat mat fler gånger än vad jag gjort det sista året tror jag, alltid har jag jobbat kvällar som gjort att jag hindrats från att göra en sak som jag tidigare gjorde ofta. Mina krafter har börjat byggas upp successivt och det för att jag inte behöver akta min rygg hela tiden från en massa hugg och svek...

Man ska egentligen inte behöva känna att man måste vara på spänn hela tiden på sin arbetsplats men så jag känt ett tag och att jag inte haft någon att prata med då det varit saker.

Den här delen med att laga mat har alltid varit en sida av nig och som jag alltid tyckt varit rolig men som bara blåstes bort på grund av allt som hänt och händer fortfarande. Nu hoppas jag att jag kan få lite lugn runt mig för att hitta tillbaka till den där människan jag en gång i tiden var och då jag mådde bra...

Är igång nu

Nu kan man kanske säga att det är satt i rullning det här med att göra det här ingreppet i min kropp eller rättare sagt i mitt hjärta. Jag trodde inte alls att det skulle gå så fort som det gjorde men se så fel jag hade... nu ska jag hinna smälta det innan jag ska in och kolla hur det ser ut med det där som kallas hjärta.

Igår fick jag ett brev om att jag var uppsatt på väntelista för utredning och idag fick jag tiden för den... otroligt vad fort allting går och det är därför jag bara undrar vad det är som sker och alla frågar varför dem får vänta så länge på saker och ting på inom sjukvården.

Under min sjukdomstid och kontakt med sjukvården kan jag inte säga att det tagit speciellt lång tid att få hjälp, det har gått lite för fort.

En viss oro kom över mig då jag såga att jag ska upp 10 februari för undersökningen, ingen fara med det men hur det går till gör mig oroad för jag är inte så förtjust i att man ska in i kroppen på mig.

I alla mina år har jag försökt att undvika sjukvården, intalat mig att jag inte behöver den och kanske för att jag inte gillar att man pillar på mig eller stoppar in en massa skit i mig.

Det är skönt att det är igång nu så jag kanske kan få vara ifred sedan med mina sorger över att jag är sjuk och att det gjort mig begränsad i så mycket... bara bita i det sura äpplet och försöka se framåt.

Inte ett dugg

Kan inte påstå att jag saknar arbetet, har inte ägnat det en enda sekund idag och det är så det ska vara då man är ledig också.

Jag har ännu större skäl till att inte fundera över arbetet och jag kan säga det att jag mår faktiskt bra när jag går hemma och kan göra saker i egen takt utan alla dessa måsten som alltid finns runt mig. Jag har inte nu heller den där känslan av att jag ska slita ut mig för att andra ska ha det bra.

Behövde inte känna stress idag då jag skulle kliva upp utan jag kunde ligga till att kroppen orkade ta mig upp, någon gång måste man ju kliva upp och då får jag en bra dag eller relativt bra dag.

Jag är inte ensam i min situation utan vi är många som har blivit skadade en gång via arbetet och som fortfarande får betala priset för det.

Varför skulle vi skadade bry oss om våra arbetsplatser då vi är sjuka? Våra arbetsgivare är inte speciellt intresserade av att vi är sjuka eller vad det är som gjort oss sjuka en gång...

Skiter fullständigt

En fråga som ställts till mig ett par gånger sedan jag fick besked om halvtiden är hur det ska gå eller hur dem ska göra med personal och hur det ska fungera, mitt svar är ett stort att det skiter jag fullständigt i just nu.

Det finns en orsak till att jag är hemma på halvtid och då finns ingen anledning för mig att fundera på hur det ska bli med arbetsplatsen.

Just det här med att jag brytt mig för mycket som gjort att jag hamnat där jag är igen, andra gången i mitt liv har jag förstört för mig själv bara för att jag vill att det ska vara så bra som helst. Det jag fått betala för att jag bryr mig är min egen hälsa men nu fungerar det inte längre, jag måste sätta mig själv i främsta ledet för att klara av att leva mitt egna liv för en gång skull. Varför ska jag bli sjuk för att jag hjälper andra? Vad får jag själv för hjälp om jag blir så sjuk så jag inte klarar mig på egen hand?

Skiter fullständigt i hur det går på jobbet så länge jag inte är där, jag har gjort mitt arbete och kanske för mycket energi har jag lagt på det här arbetet så inte kroppen eller själen orkar mera. Jag har insett att jag är ganska slutkörd och egentligen inte vet hur jag ska hantera saker, vet knappt hur jag ska hantera mig själv alla gånger.

Nä, man ska skita fullständigt i sitt arbete då man är ledig eller sjuk, arbetsgivaren får ta sitt ansvar och se över varför så många blir sjuka eller tillsätta personal...

Gav ingenting

Hade möte idag som jag skrivit om tidigare och jag hade förberett mig men vad handlade skiten om? Så mycket skit som man kastat mot oss och då det tas upp sitter man där som om det aldrig hänt, det egentliga ärendet hamnade helt i skymundan så jag vet inte vad jag ska tycka och tänka... det här var bara ett ytterligare bevis på att man kan kränka hjälppersonal utan att det händer någonting. Det är helt okej att bli behandlad som skit om man arbetar inom vård och omsorg.

Jag kan själv erkänna att jag inte var nöjd med mötet och därmed kommer att ändra inställning till det som jag arbetar med, jag arbetar inte för att bli motarbetad utan då får man kanske ta och tänka till lite där.

Om jag hade haft någonting att spy upp vid det här mötet så kan jag ju säga att det var nära att jag gjorde det, att sitta där och lyssna på hur man ljög oss rakt upp i ansiktet gjorde mig bara illamåendes.

Jag gillar inte att man ljuger och här kan man kanske säga att man uppnått gränsen för vad extrem lögnare är för någonting. Jag kan inte säga att jag anser personen vara ärlig eller inte använda sig av lögner, det är bara sådant som kommer från det hållet.

Att trycka ned andra och tala om att man inte är värd någonting tar jag inte från en sådan person ska ni veta och inte heller från den som spottat fram det...

Ännu en dag

Det var den söndagen då, ytterligare en dag som försvunnit ur ens liv och vi ska snart ta itu med en ny dag. Jag vet inte om jag egentligen är redo för morgondagen då det är enbart en jobbig dag för mig som jag känner så helst vill jag inte möta den.

Det som är imorgon kommer förmodligen bara göra mig upprörd för att jag vet inte ens fortfarande vad det ska vara bra för...

Jag anser att vi har gjort det vi ska göra och ingenting annat men om man inte vill ingå i det vanliga livet så får det vara, man ska inte ha någonting man inte alls har behov av eller rätt till.

Jag valde inte det här jobbet för att vissa ska få mer eller mindre, inte ge stöd för att man vill tjäna pengar på det då man har pengar så man kan köpa det av andra.

Jag som vårdpersonal är mer värd än det här kan jag ju säga, andra skulle nog säga att jag inte är värd ett skit utan ska göra arbetet och vara tyst, vad kunden än kallar dig och vill ska du bara utföra och acceptera...

Spår

Jag ser verkligen till att sätta mina spår efter mig att jag funnits i livet kan man ju säga. Jag lägger upp mina bilder på Facebook och jag har gjort egen musik som finns till matcher, till och med lagt upp på You tube för att lämna mina avtryck efter mig.

Det ska finnas ett arv efter mig har jag sagt men vad för spår har jag inte sagt.

Mina barn har sitt arv men det är inte bara dem som jag vill visa att jag har gått på den här marken utan vill visa alla runt mig att jag funnits och gjort någon nytta. Mina projekt som jag håller men delar jag med mig för att kanske förstår man en dag att jag var någonting som man skulle räkna med...

Absurt trött

En ledig dag som man tycker ska bli skönt där man kan göra en massa, räknar inte med att den här lediga dagen enbart ska gå till att vara trött.

Visst kom jag upp för att åka iväg och se över det schema som jag ska gå i en månad för att se om jag blir bättre... men jag ville som sagt var bara ligga kvar i sängen.

Har varit trött en längre tid och blir tröttare hela tiden... absurt att det ska vara så här.

Dåligt samvete

Det är då fan att man ska vara en sådan personen som man är, får dåligt samvete för att man är sjuk eller behöver vara sjukskriven.

Inte så ofta som jag blir sjuk men jag kan bli det jag med trots att många inte riktigt förstått det eller att jag faktiskt har ett problem som gör att jag kan må dåligt och då pratar vi om riktigt dåligt. Nu blev det bara så att läkaren inte tyckte att jag skulle behöva gå omkring och lida längre utan verkligen behövde avlastning.

När jag ser nu att det inte finns folk att sätta in då jag inte ska vara här så är det enbart jag som får dåligt samvete, hade pratat med vikarie om att det skulle komma arbete och då plötsligt är man inte intresserad av det. 

Det är inte mycket man ville ha av det som behövs täckas upp som man ville ha och jag ställer mig frågande... varför är man så pigg annars på att tjata om att få jobba?

Ja, vet att jag inte ska ha dåligt samvete för att jag är sjuk men det får jag hur jag än gör då jag har en lojalitet trots allt inom mig till min arbetsgivare och vill göra rätt för mig. Det första jag känner är en stress men intalar mig själv att det här är inte mitt problem alls utan ett problem för arbetsgivaren att ordna till.

Halvtid ska jag gå fram en månad är det sagt och jag hoppas sedan orka med heltiden igen, det är heltid jag vill och valt att jobba för att det ska gå runt och för att glömma att jag har en sjukdom.

Halvtid

Idag var dagen då jag skulle tillbaka på det här årliga besöket hos hjärtläkaren... ett möte som jag både såg fram emot och inte gjorde kan jag säga. Jag vill inte riktigt acceptera att det finns några fel på mig som gör mig begränsad i livet men det är så i alla fall.

Jag har haft tid på mig att fundera och jag har beslutat mig för att göra det som läkaren pratat om, jag ska låta dem göra ingreppet för att göra mitt liv lite lättare, kanske.

Att sitta där och berätta hur jag egentligen mår gör mig väldigt ledsen och det är inte heller någonting som gör att jag mår bättre, jag ska inte gråta. En stor tuff man som mig som helt plötsligt blivit det här ömkliga bara för att ett hjärtproblem satt stopp för mycket hos mig, sjukt.

Dags nu att verkligen tala om hur jag egentligen mår i mitt vardagliga liv med smärtor jämnt och ständigt då jag gör för mycket eller blir upptrissad av andra. Hjärtat hänger inte med och jag vet då att helvetet med smärtor kommer till mig.

Jag fick en sjukskrivning på halvtid i en månad för att kunna komma igen... ett sätt att kanske må lite bättre utan att jag anstränger mig för mycket.

Jobbig dag

Det blev en sådan där dag som man helst undviker om man bara kan på många sätt... inte en sådan dag alltså som man vill ha i sitt liv.

Jag mådde inte bra då jag klev upp och det blev inte alls bättre ju längre dagen gick heller utan började att gå i vågor hela tiden, krävdes mycket för att trycka ned det som bara vill komma upp. Magen ville inte riktigt vara med men jag har problem med magen sedan ett tag tillbaka och det gör att man inte riktigt vet vad det är.

Enormt trött var jag och det satte sig verkligen på mig, vid ett tillfälle var jag så svag så jag trodde jag skulle rasa ihop på gatan. Allt bara snurrade för mig i skallen och då vara glad vid den tidpunkten är då inte lätt kan jag säga.

Det är sådana här dagar man bara önskade att man slapp kliva upp ur sängen för att gå igenom. Att behöva känna den där rädslan för att man kanske är tillbaka till väggen?

Äntligen ville dagen ta slut och bara för mig att ta mig iväg för att kolla match... en match som skulle ha vunnits men som blev en förlorad match bara för att man inte spelar som man egentligen kan. Alla vill göra dessa mål och det som gör att man förlorar så mycket i kapacitet i passningar eller rent ut sagt samarbetet i laget.

Har sitt pris

Det har sitt pris och det är ingenting nytt, den kan tära sönder mycket så att kanske dags att vi går till oss själva och undrar om det är värt det.

Jag ska inte säga att jag inte själv gör det för det gör jag och det för ofta för att det ska vara bra, oftast är det då jag får påtryckningar utifrån som jag upplever det här och kanske är det den som är den farligaste av dem alla.

Det finns två sorter av den här och den ena är bra medan den andra är dålig, den dåliga är den som härskar över oss människor och som gör att det blir så fel många gånger.

Jag finns där som jag är på grund av den här dåliga stressen och jag förbannar mig för att jag låtit yttre faktorer driva mig till att känna den här stressen. Det var någon som sade att dem som har stora krav på sig själv är den som drabbas hårdast och kanske är det så...

Bara idag fick jag en påminnelse om vad yttre stress påverkat min vardag, kostar en hel del att fixa till det felet och det blir ett stressmoment att åtgärda det hela för att komma tillbaka dit man är. Det är jag som ska fixa till det hela för att komma tillbaka dit vi var ett tag innan bara för att en annan individ inte förstår då man säger till den att inte blåsa upp saker till en stress som drabbar andra.

Många gånger har jag sagt ifrån, talat om att jag tycker att det är konstigt att man måste stressa bara för att det är någonting som man själv tycker att det är viktigt, åt andra hållet så är man bara stressig och då masar man sig.

Den här sjuka stressen som vi människor har sitt pris på ett eller annat sätt, kanske dags att stanna upp och fundera på om det är värt det?

Släpper inte

Den där känslan om att det här är bortkastad tid går inte bort så jag vet inte... vad gör man i ett sådant fall då det känns så?

Att arbeta med någonting som inte ger resultat vet jag inte om det är min melodi om man säger så, vill helst kunna mäta det som jag gör och jag kan inte göra det här i det jag gör just nu. Ja, jag vet att jag gjort resultat sedan jag kom hit för nästan fyra år sedan men tror att jag gjort mitt här nu.

När man går till ett arbete så ska det finnas en känsla i kroppen som är skön och den där känslan kan jag inte faktiskt känna i dagens läge. Det kanske bara är så att man skulle behöva arbete med någonting helt annat efter trettio år inom samma bransch? Jag har sökt en del saker men faller alltid på min utbildning som inte är tillräcklig, själv säger jag att det inte alltid har med utbildningen att göra utan handlar mera om vem man är.

Den där känslan vill inte släppa om att jag inte hör hemma här längre, kan bara känna att jag har gjort mitt på det här stället och att det är dags för mig att gå vidare för att känna den där sköna känslan igen.

Jag håller inte med om det som jag arbetar med och det är också en oroande känsla, ser så mycket fel i hela systemet som gör att jag bara kan känna olust för allting.

Inom en snar framtid måste jag ta itu med allting och verkligen få tag i någonting annat göra, få ett arbete där jag behövs och där jag kan göra skillnad igen istället för att stampa i samma fotspår hela tiden.

Ensam

Jag gör faktiskt det, känner mig ensam och det är allt oftare som jag gör det trots att det finns andra runt mig.

Man kanske tycker att det här låter konstigt med tanke på att jag har familj så skulle man inte känna sig ensam, jag gör det trots det. Jag är för det mesta ensam då jag är hemma och jag har märkt att den familj som jag har inte har så mycket egentligen att säga mig, glidningen har satt sina spår.

Att avståndet mellan oss ökat har jag märkt av sedan en längre tid men försökt acceptera det.

Att känna sig ensam trots att man har andra runt sig ska man inte göra kan man tycka men det är dem upplevelsen som jag har. Det är inte många som har så mycket att säga mig heller och vet inte om jag är så intresserad av att prata med andra heller.

Inom mig finns den där misstron till andra människor och den kommer alltid att finnas där så länge jag lever, andra människor har en tendens att såra mig medvetet.

Känner mig ofta ensam på jobbet och det är ett arbete utan medarbetare på plats, kanske kan man acceptera det men att känna sig ensam i sitt hem kanske man inte ska acceptera. Jag för egen del tror att det är dags att vägarna skiljs nu innan det blir värre med en massa andra saker än bara tystnad?

Orkar inte mera

Man är svag om man erkänner det, man säger så i alla fall men jag vet inte vad jag ska säga längre om det. Jag kan tycka att man är förbannat stark om man vågar säga som det är, jag orkar inte mera. Det har varit mycket nu och då menar jag alldeles för mycket, känner att min energi rinner ur kroppen bara snabbare och snabbare för att fråga mig själv om hur länge till jag orkar med det här.

Snyggt låter det då andra säger att man kan förändra allting men det där köper jag inte för det är inte allt som går att ordna upp kan jag ju säga.

Att andra förtalar en är svårt att stoppa då det är som en regel för dem att göra det, man har rätten på sin sida att förtala men att förtalas har man ingen skyldighet i att bli. Ingen ska försöka ens att tala om sanningen för vissa för det kan ingen göra utan att det blir negativ kritik.

Jag orkar inte med mycket mera och det märks, jag märker det verkligen för mitt humör svänger kraftigt kan jag ju erkänna. Jag blir bara mer och mer irriterad och jag vet att den där väggen snart sitter i ansiktet på mig...

Får vara nog

Jaha, man kom upp idag med och idag hade jag en sak som jag måste göra inför nästa vecka, viktigt att det blir gjort också.

Jag tar tid på mig för att göra mig klar för dagens arbete, inte det där arbetet som kallas för arbete utan mitt privata arbete här hemma, till det andra vill jag just nu inte gå.

Det får vara nog nu för min del för att ha det på det här viset mår jag inte alls bra av, kan inte leva ett liv där jag alltid ska behöva vakta min rygg eller torka näsblod på grund av att man hela tiden försöker med sina fula knep emot andra bara för att man ska sätta dit någon för någonting.

Jag har ingen större levnadskärlek men inte blir den större av att man terroriserar mig och min kollega hela tiden så jag säger bara att nu får det vara nog.

Det där med att kliva upp och le emot världen så ler den tillbaka kan man stoppa upp i röven, det är då ingen som ler åt mig då jag kliver upp och jag kan skratta ihjäl mig utan att det kommer ett enda leende tillbaka.
Jag har bara lärt mig att man vill ha mer och mer och dem som verkligen är så är dem som får och har mycket men som sagt, den som har mycket vill ha ännu mera...

Obehagligt

En arbetsmiljö ska vara behaglig att vara i för att man ska kunna prestera så mycket man kan, är det en obehaglig arbetsmiljö presterar man inte alls bra och då ska man verkligen se till att göra någonting åt det hela.

Jag och min medarbetare känner just det som man inte ska göra just nu, ett obehag i att gå till arbetet då man inte vet vad som kan komma mot oss. Falska anklagelser och man gör saker för att det ska se ut som att det är personal som gjort detta... hela skiten är sjuk då ingen gjort någonting fel. Här är det bara en sak som det handlar om och det är att man vill ha en makt över andra människor och inte bara sina barn.

Jag känner ett obehag i att gå till min arbetsplats och det är deklarerat till chefen, så här får det inte fortsätta för då är det bara att lägga av för gott. Jag har inte räknat med att jag ska jobba på stället hela mitt liv, tror inte heller att livet blir så långt så.

Ingen ska behöva känna ett obehag av att gå till sitt arbete men nu gör jag och min medarbetare det och det blir ingen bra prestation som vi gör.

Märkligt att man som medmänniska sitter och säger att alla ska bli behandlade lika, i slutänden kommer man på att det inte alls är så dem tänker, dem först och sedan om det finns tid så är det alla andra som gäller. Att säga att man är trött på skiten är bara ett fint ord men att använda grövre ord ska man inte göra...

Utan att veta

Det känns inte alls bra att jag ska behöva gå på ett möte utan att egentligen veta vad det handlar om, enda som jag garanterat fattat är att det som jag kommer få höra är hur illa arbete vi genomför bara för att inte föräldrarna får vara med och planera åt oss.

Jag har valt att arbeta enligt regelboken men det gillar ju inte alla för då kan man inte få mer än vad man behöver.

Nä, just nu känner jag bara en olust inför det här, inte vill jag sitta och behöva försvara mig för allt som man tycker att vi som personal gör fel, fel som ingen av oss förstår vad det är.

Idag kom det fram saker av en slump som visar att det inte var någon av oss som är skyldiga till, det var anhöriga som försökt att sätta dit min kollega. Under ett bra tag så har man försökt att skylla allting på min kollega, man gör saker bara för att försöka.

När man ska på möte så vill man gärna veta vad det handlar om men i det här fallet ska jag gå på ett möte som jag inte alls vet vad det handlar om egentligen...

Inget försvar

Det finns dem som anser fortfarande att vi inte ska ha en försvarsmakt i det här avlånga landet då man inte tror att vi kommer dras in i några konflikter, jag är av den andra åsikten kan jag erkänna. Det finns inte en chans att Sverige skulle kunna stå utanför en konflikt om den drabbade världen, varför skulle vi det egentligen?

Man vill att någon annan ska försvara en om det skulle ske någonting men man vill inte bygga upp försvaret igen för att kunna skydda oss, ja, kanske inte så länge men ändå en stund från att tas över totalt.

Jag kan inte se poängen att förlita oss på att andra ska skydda oss för det finns ingen som är intresserad av att vi inte betalar ett skit för det egna försvaret medan dem såsar ut en massa stålar... nä, självfallet ska Sverige ha ett försvar att ställa upp.

När man pratar om försvar så snackar andra om att det är onödigt att döda andra men det är inte som det handlar om, det hela handlar om att kunna försvara sig mot den komna fienden och ingenting annat, vem som är fienden är en helt annan poäng.

Det var helt galet att göra en sådan nedrustning som vi gjorde en gång i tiden för att nu inse att det var idiotiskt och nu kommer det att kosta på en hel del. Vart ska vi ta pengarna från den här gången, kanske från det som kostar mest just nu, LSS?

Bara hemfärd

Jaha, då var vi framme till tiden då det är dags att ta sig hem igen till Västerås. Visst är det skönt att få komma hem igen till sitt men det är bilfärden som är dryg.

Jag som ska köra oss hem igen men ingenting som jag ser fram emot men någon måste göra det, nu lite frukost och få grabbarna hit till bilen så vi kommer iväg.

Körde lite fel då vi skulle ut på stora vägen men ingen fara, ut kom vi och vi satte igång med turen hem och det var lika drygt den här gången att köra kan jag ju erkänna. Mina ögon ville sluta sig hela tiden och det beror på att den hastighet som var är ju inte den som är mest lämpad för ET här avståndet.
Så låg hastighet på så fina vägar som är raka och allting, det är inte hastigheten som dödar utan det är den som kör, kan man inte köra med skallen så kanske man inte ska ha körkort.

Ja, det gick bra att köra med en rast för att få lite i magen och den där bensträckare var nog det bästa av allting. Att sitta bakom ratten är ganska jobbigt måste man ju säga och har man sedan tidigare ont i sitt ben blir det ju inte bättre av det här.
Kommer hem skapligt i tid gjorde vi så man kunde pusta ut ett tag innan kvällen som skulle komma...

Sova lite

Efter en spännande lång gårdag ska det nu bli skönt med lite sömn för om några timmar så startar det om, visar sig hur länge till vi ska vara här i Göteborg. Det blev en lång dag i går och kan komma att bli idag med.

Upp klockan åtta för att käka lite frukost innan den första matchen klockan tio på morgonen och hänger lite nu på hur grabbarna har sovit under natten, hoppas bara på det bästa för det måste man göra.
Ingen vill åka hem redan nu, vill bara ha fler matcher av olika anledningar. Jag säger att jag vill inte heller åka hem men åker vi ut nu så har grabbarna ändå spelat bra den här turneringen.

Japp, första matchen denna lördag blev till en vinst, en match där båda lagen slet som djur egentligen för att få komma vidare men nu var det vi som fick spela vidare.
Jag är nöjd med grabbens insats men hörde att det fanns andra föräldrar som inte var det men då kanske man skulle vara med lite mera och peppa sina barn. För att ens barn ska bli någonting stort krävs det föräldrar som stöttar hela vägen och vågar prata om det negativa samtidigt som det positiva.

Okej, andra matchen idag gick inte lika bra kan jag erkänna... vi fick ingen mera match utan bara för oss att packa ihop och åka hem. Totalt sett så kan jag tycka att grabbarna har spelat bra den här turneringen och ska också veta om det.
Det finns spelare som spelat bättre än andra men man måste se totalen trots allt och inte peka ut inviduella spelare som syndabockar.

Det fanns som sagt saker som inte spelade oss i händerna, domare i två matcher på rad som inte alls blåste rättvist ett dugg. Skott som inte satt där dem skulle och spelare som lider av dåligt självförtroende, mycket som kan göra att det inte blir som man vill.
Pratar med min grabb och han är nöjd över det hela, sällan som han hänger läpp kan jag erkänna...

Till en ny dag

 Då har man kommit upp till en ny dag i Göteborg och det ska nu göras i ordning innan man ska ner och käka frukost och klä sig för att komma iväg till arenan idag med, det stundar för tre matcher idag med fem timmar mellan varje.

Hur det kommer gå? Jag tror att det blir seger faktiskt och det betyder att jag verkligen tror på det här laget.

Hur jag sovit under natten kan jag inte riktigt säga riktigt bra, varit vaken mycket... jag har tyckt att det varit lite kallt men även svårt att hitta en bra position att sova i. Lite sömn blev det i alla fall innan man skulle upp och käka frukosten som ingår.
Jag var spänd på morgonen över hur det skulle gå i matchen nu på morgonen, hade sagt att jag tror på seger men återstod att se.

Match klockan elva som spelades men kanske inte på detsätt som det skulle spelas på om man säger så. Visst fanns det spel men man tappade lite för mycket och det hela vändes från framgång till nederlag, trots att man hade spelet och allting så förlorade vi med 5-4.

Match klockan fyra, matchen börjar bra men alltför mycket slarv från vissa spelare som gör att motståndarna tar mark varje gång vi tagit den och mål blir det på grund av misstag.
Vi har matchen hela tiden men blir vändningar ständigt som är onödiga på grund av slarv, som tur är kommer det en resning som gör att vi kan vinna det här med 6-3.

Snart så

Japp, man tog sig upp till den här kalla morgonen, 14 minus, för att snart ta sig till Göteborg för lite spel för grabben. När man tittar på termometern så vill man egentligen bara krypa tillbaka under det där goa täcket som värmt under natten, nu får man byta det mot en varm bil istället under 40 mil...

Färden mot vårt mål gick bra men det är segt att åka så långt för att spela, för min del skulle jag kanske kunna åka hur långt som helst för att få se mitt spel spelas. Jag tror ju att jag kommer att hålla på med det här så länge jag lever men då får det vara så, så länge min grabb spelar är jag bara glad och mitt ansvar är att han fortsätter.

Inte mycket snö i sköna Göteborg och faktiskt inte lika kallt som hemma, en positiv sak med att ha tagit sig iväg till en annan ort.
Nu har jag väl inte gett så mycket för Göteborg men faktiskt var det skönt att komma ner trots felkörning och andra saker som kan reta.

Första matchen spelades och jag tyckte det såg bra ut men det viktigaste är kanske att man vann sin första match...

Busväder

Vi fick vinter återigen och inte vilken vinter som helst kan vi säga för det var ett helvete att bara ta sig ut ur garaget med bilen, trots den stora bil jag har men inte fasiken hjälpte det mig. Var tvungen att köra in igen i garaget för att skotta ännu mera snö och därefter backa, lyckades komma ut och svänga runt för att komma bort från porten... knappt så jag kom loss efter att ha stannat upp.

Mycket arbete var det att ta sig till jobbet kan jag lova, lite för mycket arbete faktiskt för att det ska vara värt men måste man så måste man. Kom i tid till jobbet i varje fall och det som räknas här så man inte får höra att man inte kan passa tider.

Den här dagen kommer jag i alla fall att minnas ganska rejält med tanke på hur vädret var...

Hem kom jag också den här dagen efter att ha tankat och hämtat ut pengar till sovgrejer till grabben i Göteborg. Nu hade jag bara den värsta delen kvar och det var att packa alla grejer som ska med ner till Göteborg, tack och lov inga madrasser eller annan skit som tar plats eller som ska hållas reda på. Bara det här är ett företag om man måste hålla i alla trådar för att det ska bli rätt med allting.

Helt plötsligt då man trodde att allting var färdigplanerat klockan 19.15 så kommer det en förfrågan om att man behövde skjuts... det var inte alls ordnat som man sagt men nu blev det ordnat, sista spelaren åker med oss.

Bara jobbigt

Ja, jag kom till jobbet som jag skulle efter att ha kört grabben till sitt uppdrag på morgonen som han skulle till så det var ju bra tyckte jag... vad jag sedan tyckte om att jobba är en helt annan sak.

Det var enbart jobbigt att vara på jobbet efter en veckas ledighet för inte alls kände jag för det här nu heller. Det som varit kommer bara upp till ytan och gör mig irriterad.

Känner ett obehag av att vara på jobbet och inte blir det bättre av att jag har så ont i kroppen just nu utan det där obehaget blir ju bara värre eftersom man inte kan röra sig obehindrat.

Idag hade jag verkligen kunnat tänka mig att bara vara hemma sjuk för jag hade verkligen smärtor i kroppen som gjorde att det nästan var omöjligt att röra sig.

Äntligen skulle jag få komma hem... var tvungen först att hämta hem grabben och därefter till bilfirman för att ändra tid för byta av dörrlist.
Nu så kan man vila en stund men sedan ska man till Tillberga för träning i två timmar, just nu känns det som en evighet men går väl över?

Jaha, det kom snö till slut och det var inte lite som kom... jag vill just nu inte ha det här eftersom jag ska köra mycket bil ett par dagar i rad.

Inte tagit beslut

Under ett tag har jag haft mina funderingar kring det här med att skriva på nätet, ska jag lägga av eller ska jag fortsätta? Ett riktigt beslut har jag inte fattat och vet faktiskt inte om jag kommer att klara av det då det är en av dem viktigaste sakerna i mitt liv, skriva.

Att få skriva några rader om hur man upplever saker eller hur man mår och kan dela det med andra okända människor är en bra medicin från att få en depression... man ska inte hålla inne med alla sina tankar och funderingar.

Den här dagen blev i alla fall en tidig dag för mig och grabben som skulle iväg för att inventera där inkomsten går till hans lag som han spelar för, lagkassa behövs i alla väder och kanske kan det bli lite billigare för mig som förälder ibland.

Jag kan inte alls påstå att jag var pigg för jag känner mig aldrig pigg numera på morgonen, jag inte pigg någon gång på dygnet.

Hur det gick att inventera vet jag inte vad jag ska säga om, själv känner jag lite det där att samtidigt som man inventerar så får firman städat bland sina varor för en billig peng för lite mera skulle dem ha kunnat ge laget för det här arbetet.

Jag fick ont och blev bara tröttare av allting så får se hur sen den här kvällen blir...

Ingen bra början

Det kan man ju inte påstå, det nya året fick ingen bra början alls som vi fick se på nyheterna. Ett illdåd i Istanbul där oskyldiga fick sina liv avslutade av någon av alla dessa galningar som finns i vår värld.

Man kan tycka att det första dygnet av det nya året kunde det väl få vara lugnt och världen kunde få andas en kort stund men icke...

Om det börjar så här så undrar man hur det kommande året ska bli och hur mycket närmare oss det här ska komma oss i Norden. Vi ska inte alls tro att vi är så skyddade som vi tror oss vara, det är bara att det riktiga allvaret inte riktigt kommit till oss ännu men kommer göra det. När det riktiga kommer till oss vet jag inte men inte tror jag att det dröjer så länge till.

Man kan tycka att det kan få vara lugnt den första tiden av ett nytt år men våldet tar visst aldrig någon vila, terrorn sprider sig som en löpeld och det drabbar oskyldiga människor som försöker ha kul mitt i världens elände...