Ensam

Jag gör faktiskt det, känner mig ensam och det är allt oftare som jag gör det trots att det finns andra runt mig.

Man kanske tycker att det här låter konstigt med tanke på att jag har familj så skulle man inte känna sig ensam, jag gör det trots det. Jag är för det mesta ensam då jag är hemma och jag har märkt att den familj som jag har inte har så mycket egentligen att säga mig, glidningen har satt sina spår.

Att avståndet mellan oss ökat har jag märkt av sedan en längre tid men försökt acceptera det.

Att känna sig ensam trots att man har andra runt sig ska man inte göra kan man tycka men det är dem upplevelsen som jag har. Det är inte många som har så mycket att säga mig heller och vet inte om jag är så intresserad av att prata med andra heller.

Inom mig finns den där misstron till andra människor och den kommer alltid att finnas där så länge jag lever, andra människor har en tendens att såra mig medvetet.

Känner mig ofta ensam på jobbet och det är ett arbete utan medarbetare på plats, kanske kan man acceptera det men att känna sig ensam i sitt hem kanske man inte ska acceptera. Jag för egen del tror att det är dags att vägarna skiljs nu innan det blir värre med en massa andra saker än bara tystnad?